Jag har överdoserat barnspel den här veckan.

Plötsligt är hela världen målad i solsken med blommor & vita moln överallt.Hur klarar barn egentligen av det? Det borde ge samma effekt som en sockerchock – jag är åtminstone skakig och darrig.

I stort sett alla barnspel ser ut som blöjreklamer i sitt upplägg –         det är gulligt, fluffigt, färgglatt och snällt.Undantaget är väl Viva Piñata som trots allt gullegull känns som Nightmare before christmas. 

När jag var liten var jag den enda på dagis som var helt tokig i den tecknade filmen ”Taran & den magiska kitteln”.Jag har aldrig sett den komma i nyrelease. Disney har nog försökt gömma den i ett skåp någonstans. 

“Taran & den magiska kitteln” var mörk & hemsk (för att vara barnfilm) och innehöll en hornprydd härskare, någon form av zombiearmé, en lurvig varelse vid namn Gurgi och en synsk gris. 

Jag hade ALLA samlarbilderna. Ingen annan på dagis gillade Taran. Redan där förstod jag att jag är en udda existens. 6 år gammal. Det var hårt.

Men jag tror att barn uppskattar lite lagom mörker i sagorna, i synnerhet i TV-spel. Så att de kan välja den ljusa sidan och bekämpa det mörka.

Så skräm barn lite mer i spelen, det är nog bara nyttigt…