Bara så ni vet så ska jag göra inhopp som moderator på Stockholm Film Festival.Så alla som vill se boel klamra en mikrofon och fråga ut regissörer finns det hela två tillfällen i november! 

FACE2FACE

FREDAG 16 NOVEMBER MAGNUS Biograf Grand kl. 19.00 - Korpulent far gör sitt bästa för att få sin djupt deprimerade son på andra tankar. Estnisk bildskön och hård film om livet.Med: Kadri Kousaar (regissör) Moderator: Boel Bermann (nöjesredaktör) 

LÖRDAG 17 NOVEMBER ANGEL Biograf Skandia kl. 19.00 - Dramatisk och fantasifull sekelskiftssaga om en ung författarinnas uppgång och fall. Med: François Ozon (regissör) Moderator: Boel Bermann (nöjesredaktör)

Det enda sura är att jag inte kommer hinna se speciellt mycket film på årets upplaga av filmfestivalen. Inte som förr i tiden när jag hade tid att se 30 filmer, intervjua Terry Gilliam, Miranda July & Stephen Woolley, skriva en överlevnadsguide och blogga samtidigt. Och dessutom festa på kvällarna med andra filmnördar. Parallellt med uppsatsarbete på Stockholms Universitet… Ah, those were the days.

Enligt ett illaternal sinnat rykte i spelet Eternal Sonata är folk som behärskar magi dödligt sjuka och folk flyr dem som pesten.

Magin måste nämligen vara en märklig sidoeffekt till sjuksomstillstillståndet, säger alla förnumstigt och nickar sina huvuden.

Märkligt, jag får aldrig superkrafter när jag är förkyld. Möjligen att jag kan snora ner mina fiender och jag kan ignorera deras dumma kommentarer eftersom jag har lock för öronen. Och hosta dem i ansiktet. Det är inte vad jag kallar magi…

Världens roligaste mejl som jag fick idag.

Hejsan!

Jag heter *** och bor i Helsingborg och undrar om du har möjligheten att vara snäll och hjälpa mig?

Jag önskar komma i  kontakt med Martin Scorsese som har en ny film på gång “Patient 67″. Det är svårt att hitta en aktuell adress på nätet så du kanske vet var jag kan vända mig?

Annars ett stort tack för du tog dig vänligheten och  lästa mitt mejl. Ha en bra dag!

MVH ***

Driver nån med mej? Ja, självklart har jag hans mobilnummer i bakfickan…

Är alldeles yrvaken, men måste skriva ner min dröm.

Det kommer antagligen bli helt obegripligt.

Jag drömde att min bekantskapskrets hade fått olika förmågor och krafter á la Heroes. Inte alla har fått krafter, men en del.

Tydligen har alla haft sina krafter ett tag, för den här kyliga sommarmorgonen vet jag att det är dags för den sista striden.

Vi är ute på någons lantställe. Det är dagg på gräset och disigt. Tydligen har vi festat till dagen innan, så vi dricker kaffe tysta, gråmulna och aningen bakfulla på gräsmattan. Någon slänger förstrött iväg en boll av electricitet som fräser mot daggen på gräset.

Därför åker vi för en samlad bakisfika för att prata ihop oss. Tyvärr kan vi inte hänga på vårt standardkafé, vi är fär många och jag vet att jag blir iriterad av det.

Fast jag är rätt tyst och depppig hela tiden. Alla vet att varje uns av mina krafter har försvunnit i en stor strid och att jag känner mig maktlös och frustrerad. Jag är lika krossad som Storm var i X-men. Tömd på krafter, kan inte förändra världens öde. Bara en människa.

Så hör jag Marit Bergmans låt “Mama, I remember you now” gå igång på mobilen och vaknar av alarmsignalen. Motvilligt. Utan att ha fått veta om vi vann striden eller räddade världen. Kan nån drömtolkare tyda den drömmen, tack!

The Hives är ett band som får mig att vilja studsa upp och ner på dansgolv. Nu när de är högaktuella med ny skiva kommer deras frenetiska och svettiga låtar att driva upp adrenalinet i tv-spel världen över. Som  i framtida NBA LIVE 08…

Jag har bara träffat sångaren Pelle en gång i fyllan och villan, men drygare kille hade varit svårt att hitta den kvällen. Snackade bara om sina miljoner på banken och sitt hus i Norrland…

 Till hans försvar ska man väl påpeka att jag bara pratade tv-spel. Och det tyckte väl han var minst lika trist…

Han är nämligen totalt och fullständigt ointresserad av tv-spel.

Är det inte ironiskt? Han sjunger i ett band som gamers lyssnar på om och om igen (vare sig de vill eller inte) och så bryr han sig inte om spelen.

Men visst, artister gör ju låtar till filmer de säkert inte gillar, tv-serier de inte följer och reklamfilmer med produkter de inte köper. Fast det känns lite tråkigt…

Och hur kan ett band överleva turnéer utan bärbart tv-spel? Utan Nintendo DS och Playstation Portable skulle jag knappt överleva en resa mellan norrland och stockholm…

Jaja, de har väl groupies…

I väntan på bagaget hör jag en ung tjej fråga en äldre man (antagligen morfar eller farfar) om hon ska hålla utkik efter hans väska på rullbandet. Han nickar.

Hon frågar: Hur ser den ut?

Han svarar: Den är svart.

Inte ett ord till. Inte en ledtråd i sikte.

Tjugo svarta väskor glider sedan elegant förbi i en lång följd…

Min jobbmobil dog och laddaren är i Norrland.

 Men det tänkte inte jag så mycket på, jag har ju två mobiler och den andra var vid liv och hade hälsan.

Så får jag plötsligt ett panikslaget telefonsamtal från en vän som blivit uppringd av Kadooosch-teamet som försökt nå mej en massa. Hon var övertygad om att jag var lemlästad, mördad, påkörd och i koma…

Varför ingen kom på iden att:

1. mejla

2. ringa på min andra mobil

3. ringa hem till mej

Tja, det låter jag vara osagt. Lustigt att man kan sitta hemma och försöka skriva en spelrecension och orsaka panik på så många håll genom att göra ingenting… Fast jag inser att de hade anledning till oro eftersom jag inte hade hört av mej.

Folk överskattar kontaktbarheten med mobiltelefoner. Det finns väldigt många därute som behandlar den som en accessoar och inte ens stoppar ner mobben i byxfickan om den förstör formen på personens jeans inför en krogkväll.

Jag vill bara poängtera att jag inte är sån. Min mobil är vanligtvis min främsta livlina till ett socialt liv.

“Boel is trying to save his friend from the ghostship.”

The Legend of Zelda Phantom Hourglass

Just nu är utan min xbox 360. Lyxproblem, javisst, jag har ju ps3 med Folklore i full gång och jag vet att det bara är en tidsfråga.

Men det betyder att jag inte kan grotta ner mig och leka med Project Gotham Racing4, Eternal Sonata eller Spiderman friend or foe. De bara ligger bredvid tv:n och suktas…

Hur kul är det?

Ett band jag aldrig kommer att sluta älska är The Clash. Har lyssnar på en massa fint på vägen ner till stockholm.

Men en av mina favoritlåtar är en sån låt som ingen annan har som favorit. Alla bara kollar underligt på mej när jag nämner den: Lost in the supermarket

Men kolla in den här texten. Hur kan man annat än älska?

Im all lost in the supermarket
I can no longer shop happily
I came in here for that special offer
A guaranteed personalityI wasnt born so much as I fell out
Nobody seemed to notice me
We had a hedge back home in the suburbs
Over which I never could see

Men det kanske har att göra med att jag:

1. avskyr att shoppa

2. ofta känner mej lite vilsen