Jag skuttade till jobbet och var verkligen på topp!

Visste att det var för bra för att vara sant. Kände ett stort behov av att dunka huvudet i väggen när jag måste försvara att jag har recensioner av arrangemang/konserter/stand up i tidningen.

“Kan man inte bara höra första skämtet/låten och skriva hur trevligt allt är?”

Argh! Så all min längtan efter att gosa ner mej hemma och spela resident evil: the umbrella chronicles for åt fanders för att jag är trött å arg.

Nu sitter jag och glor passivt på en hel säsong av desperate housevifes och tröstäter tapas i hopp om att energin ska återvända.

Dags att bege sig till korstågen i spelet Assassin’s Creed!

Efter dagen igår somnade jag skamligt tidigt.

Vaknade till en stund på kvällen och pratade med kompisen tommy om singstar till ps3, nyårshysteri, julfirande och oheliga jultraditioner som att gå på krogen efter julfirandet, the long tail, att han måste läsa Neil Gaiman, att en pimpad dator som lyser blått och rött INTE gills som julpynt och en massa bisarra saker innann  jag kröp ner i sängen och somnade om.

Nu har jag tagit igen en hel veckas sömnbrist och jag känner mej rätt pånyttfödd. En angenäm känsla. Drömde en rätt skojig dröm att jag skulle delta i schlagerfestivalen, fattar inte hur det fick till. Men det är inget jag satsar på IRL, bara så ni vet. Jag kan mina egna begränsningar!

“Jag skär mig hellre i armarna än lyssnar på Kent. De är så förbannat deppiga.”

Sagt av kollega från sportredaktionen

inför nyheten att Kent kommer till Övik

Kent ska komma till Övik. Men jag fick ABSOLUT inte släppa nyheten förrän imorrn…

Men sen började glada förbandet mejla och skrika turnédatum (korkskallar) och till slut la kent ut det på sin hemsida. Klart som fan att man måste haka.

Sen blir jag uppringd av synnerligen upprörd person angående en breakdance-recension som en av mina recensenter skrivit. Som var vass, rolig och sa att dansgruppens moves var lika förlegade som swingpjattar. Men humorn hade undgått läsaren…

Och för att göra hela den här underbara dagen bättre så var jag på Özz igår och har därför knappt sovit, men på grund av Kent-kalabaliken fick inte jag min sovmorgon. Så nu är jag bitter, barsk och bitsk och kommer så förbli tills jag får sova…

Sverige är ett fantastiskt land med fred och frihet. Men en del svenskar undrar varför flyktingar kommer hit, konstaterar stand up komikern Özz Nûjen.

Så målar han upp följande scen:

“Tänk dig Norra Irak.

En man vaktar sina får i lugn och ro när han plötsligt trampar på en landmina.

Han blir av med sitt ben.

Aj, aj, aj.

Tar upp resterna av minan, studerar bitarna, läser texten ”Made in Sweden”.

Aha!

- Sverige måste vara ett framgångsrikt och högteknologiskt land!”

Özz Nûjen

Det var inte kul att vakna imorse, det var som att jag såg min lilla lägenhet med nya ögon.

Dammet låg i drivor, det var stökigt & kaosartat, jag hade inga rena kläder, disken tornade upp sig och spel, skivor, böcker, kläder, sladdar, kontroller och tidningar låg utspridda precis överallt.

Två kassar med tomma colaflaskor och burkar stod och knuffades i köket, dammråttorna lekte tafatt under sängen och låt oss uttrycka det milt - ingen skulle vara dum nog att ta ett bad i mitt badkar nu.

Så jag tog “sovmorron” för att fylla en tvättmasking och diska hälften av disken och for runt som en desperat hemmafru för att ta bort det värsta. Det ser fortfarande ut som ett bombnedslag i lägenheten. Men nu känns det liiite bättre. Men jag måste fortfarande göra nåt åt hela situationen.

Det hör inte precis till ovanligheterna att jag har det stökigt. Men nu är till och med min smärtgräns nådd…

The Killers 

Jag har verkligen försökt lyssna på albumet Sawdust med The Killers. Kanske för att jag är lättlurad och för att skivan har en liten lapp på sig som säger “B-sides & rarities” och suktar med fyra helt nya låtar. Och visst inledande Tranquilize feat lou reed låter inte som The Killers utan är helt malplacé på ett bra sätt med den där skönt gnisslande lågmälda rocken.

 Och sen följer covern på Joy Divisions Shadowplay som de lyckas förvandla till standardrock, medryckande men ändå inte mer än en axelryckning.

Sångarens röst tigger och darrar, men den är begränsad och det hörs hela skivan.

Väl framme vid All the pretty faces har The Killers hittat in i sin vanliga rockkostym och går in i ett stadie av medryckande, mellanrostad mellanmörk rock piggar upp hyfsat resten av skivan. Men det räcker inte.

Jag beklagar, men The Killers är hushållsost i rockformat. De flesta kan gilla det som pålägg, det är rätt gott men menlöst och utan vare sig karaktär, mognad eller eftersmak.  

Jag har precis lärt mej att jag är lite konstig som gillar Elvis & The Beatles. Jag är liksom för liten för det, det tyckte i varje fall rockräven Peter Jezewski från The Boppers när vi två lyriskt började babbla beatles.

Det känns skumt att behöva försvara att man gillar så grym musik.
Elvis är mammies fel, för att hon spelade honom om och om igen när jag var liten. Det kallas hjärntvätt…

Och första gången jag hörde The Beatles skivan Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band var det nästan som en musikalisk jordbävning. Jag tappade andan och fick hålla i mej.

På festen mottogs jag av en helt perfekt Jack Sparrow. I övrigt var ungefär hälften av festdeltagarna utklädda. Och i slutet av kvällen var jag en av TRE audrey hepburn.

Jag hotade med att slita håret av dem och vi enades om att ha ett slagsmål senare på kvällen. There can only be one audrey hepburn. Men sen glömde vi bort att slåss för att vi var för upptagna med att festa.

Chips och resorb blev min efterfest även om alla andra i köket hävde drinkar. Och jag somnade skamligt nog först.

Det enda kreativa jag gjort idag är att sno diverse saker från folks bakfickor, ridit i full galopp, klättrat på hus, torn och diverse staket och lönnmördat kreti å pleti. Det är samma sak som jag gjorde igår. Och tänker göra imorrn.

Hej då verklighet! Hej Assasin´s creed!