Ska iväg och mingla på helt okänd mark med människor jag inte känner. Fest där alla ska vara utklädda till valfri filmklassiker…

 Jag har grunnat och klurat, men det är fruktansvärt få klassiska filmstjärnor som ser ut som jag. Och om de ändå har kort & mörkt hår så har ALLA lugg.

Men, men… Jag klär ut mej till Audrey Hepburn i Frukost på Tiffanys. Inte en jäkel kommer fatta och jag ser ju inte ut som Audrey för fem öre. Men man ska satsa högt och hon är ju trots allt bland de vackraste rådjursögon som någonsin fötts i mänsklig gestalt.

Att äta tacos är naturligtvis vansinnigt gott, det vet varenda kotte.

Tomat, rödlök, gurka, sallad, paprika, salsa, majs (kanske), tacodipp (såna till chips som man smörjer skalen med), hårda skal, gräddfil, ost = magi

Men huvudanledningen till varför jag äter taco är för att få äta tacofrukost.

Man gör så mycket tacos att det blir kvar till dan efter och så sover man länge, länge. Och när man väl öppnar korpgluggarna masar man sig till köket, hämtar allt gotters på en stor bricka och mumsar framför tv:n fortfarande sovvarm och yrvaken. Kryddstark mat är aldrig så god som på morgonen - fråga mej inte varför.

Vår intergalaktiska rörmokare leker med gravitationen och vänder upp & ner på tillvaron i Super Mario Galaxy!

Morgon-tv på SVT är en lustig sak. Jag gillar att höra de senaste nyheterna när jag gnuggar sömnen ur ögonen och rusar runt i lägenheten.

Men det stör mej att de lagt spelrecensionerna så sent i programmet - kl. 7.45 närmare bestämt . Jag hinner aldrig höra en överlycklig Thomas Arnroth få lägga ut orden om sina nya hjärtebarn innan jag måste rusa till jobbet. Och deras hemsida utan bilder & klipp är inte världens mest uppetsande…

Och de gånger jag sett recensionerna är det alltid en totalt oförstående programledare som ska bolla med Thomas. Han eller hon liksom står granskar fodralen lite och säger saker som: “jaha, super mario galaxy alltså. det är ett barnspel, va?”.

De låter som prudentliga föräldrar till Thomas som liksom är lite tveksamma för att de inte fattar ett skvatt. De låter som att egentligen tycker att han borde växa upp och skaffa sig ett jobb. Trots att det är exakt det han gjort.

Ge dem vad de tål, Thomas!

Har precis shoppat en ny bh… Mmm, den verkar finfin. Men den var sjukt dyr.

För att göra alla kunder gladare packar de in den i fint rosa prasselpapper och lägger i en fin meningslös liten papperspåse som ser lyxig ut. 

Men om jag säger så här - den sammanlagda tyngden av den nya svindyra bh:n & påsen var mindre än tyngden av ett minneskort till en Xbox 360.

Och bra mycket dyrare. Och ja, jag menar dyrare än det minneskortet som tar 512 mb…

– Jag har nog ganska få dåliga dagar, det är rätt skönt!

Carola, Artist

Hmm, jag har haft ett sånt där seriöst vuxenmöte där vi pratat om vad man egentligen vill ha i en chef. Och alla mina svar känns så extremt klyschiga & nonsensartade. Trots att svaren är asärliga.

Och det jag skriver ner här är ännu luddigare med hänsyn till mitt jobb…

Vad jag vill ha i en chef:

• Skinn på näsan.
• Ska kunna fatta tydliga beslut och stå för dem. Ska kunna gå rakt på sak.
• Absolut inte velig, mjäkig eller på annat sätt undflyende.
• Får inte i första hand vara administratör.
• Någon som vågar bryta gamla mönster.
• Ska ha öppet sinne för nyheter
• Ska kunna prata med sina medarbetare, stötta dem och motivera dem
• Ska kunna delegera arbete och göra det glasklart vad exakt dessa chefers befogenhet är, vilket ansvar de har och vad de kan bestämma om.
• Låta mej jobba självständigt, men finnas tillgänglig om jag behöver råd.
• Ska ha ett driv.
• Intelligent, tack.
• Ha entusiasm.
• Allmänbildad.
• Ska kunna ge beröm.
• Ska kunna säga ifrån.
• Socialt kompetent.
• Ålder och kön spelar ingen roll.

Men egentligen skulle jag säga att en chef är en person som entusiastiskt kommer med nya idéer. Och om jag konstaterar att idéerna är åt helvete och inte håller så ska chefen kunna knöla ihop lappen till en boll, skratta åt det och säga: “Det har du rätt i! Nu tar vi nya tag och kommer på nåt bättre!”

Det lustiga är att jag har en polare som säger att det hon letar efter när hon raggar är “en kille som hon kan be dra åt helvete då och då utan att han tar illa upp.”  Ungefär samma sak alltså, fast chefsönskemålen är könsneutrala.

Jag & Jennie har lirat plastgitarr så att fingrarna ömmar.

Eller, ärligt talat, så är hela kroppen helt mörbultad för att man på värsta amatörvis spänner sig så mycket.

Tyvärr har jag en bekännelse att göra. Jag är urusel på Guitar Hero.

Det känns lite orättvist. Jag gillar musik, jag har en hyfsad reaktionsförmåga och jag gillar spelet. Men jag är kass och mina fingar lyder inte min hjärna för fem öre…

Men dte är kanske anledningen till varför jag lade ner mina gitarrlektioner efter fem gånger och mest ville smälla gitarren i marken. Istället för att snällt och lydigt lära mej nån liten trallig barnvisa att plinka.

Jag tror jag saknar en koppling i hjärnan som gör att musik och kontroll inte kan kopplas samman. Det är nog därför mitt rockband The Limbos bara finns i teorin.

X antal timmars nattåg tär på en. Jag dödar gäspningar med kaffe i vrångstrupen och försöker spänna blicken i datorskärmen. Försöker att fokusera på en intervju med Özz & en hel dekadent bopk om underkläder vid namn Underbart! (så klart måste det ordvitsas…)

Måste ha tillräckligt med ork för att rocka när jag kommer hem. Kan ju inte hålla tassarna borta från Guitar Hero 3 Legends of Rock precis… Svårt bara när man mentalt känner sej som nån nedgången pubtrubadur snarare än en rockstjärna.

Min kompis boogie har uppenbarligen haft rastlös dag. För han knåpade ihop en bild på mej med mina vänner… Klicka för att se större!