Jag har jagat över hela stan efter ett visst tv-spel som är helt slutsålt. Helvete! 

För att jag ska fira julafton IDAG pga att vissa gullungar ska vara bortresta över jul.

Hysterin är nådd. Och det ska rimmas och lackas ocg egentligen ska jag vara där om tio minuter. Lycka till..

Jag blev uppringd på jobbet idag. Från kiosken där jag brukar shoppa dagens obligatoriska coca cola. Han sa att jag hade tappat min plånbok någonstans på vägen till jobbet. Och att nån hade lämnat in den till honom.

 Jag hade inte ens märkt att jag blivit av med min plånbok innan jag fick tillbaka den. Är inte det rätt fantastiskt? Attans vad folk är snälla. Jag måste ha bra karma eller nåt, för det skulle aldrig ha hänt Earl…

Ärligt talat - jag skulle nog säga att Guitar Hero III: Legends of Rock är mer ett koordinationsspel än en musiksimulator… Men de som har bättre simultanförmåga än mej som lyckas göra tuffa rockposer samtidigt som de trycker på knapparna håller säkert inte med mej. 

Och jag måste säga att spelet blir så sjukt mycket svårare när jag inte gillar låten eller när jag inte ens har hört den. Jag är lite handikappad, så därför blir jag studsigt glad över att The Strokes och Rolling Stones får vara med och leka. 

Jag skulle gärna se mer renodlad rock i grundutbudet av låtarna och inte så förbannat mycket retrohårdrock, men det är så klart en smaksak. Och med så många låtar ska jag inte klaga för mycket, för det rockar med Kiss, Beastie Boys, Alice Cooper, Rage Against the Machine. The Strokes , Rolling Stones , Red Hot Chili Peppers , Black Sabbath, The Sex Pistols , Sonic Youth , Smashing Pumpkins, Iron Maiden, Metallica, Backyard Babies, In Flames och The Stone Roses. 

Men jag är inte speciellt förtjust att bossfighterna mer handlar om att nappa vapen än att sätta tonerna. Känns det inte lite som att fuska när du inte vinner på skicklighet utan på tjuvknep?

Dags att leka gitarrhjälte till hårda toner i Guitar Hero 3: Legends of Rock!

Jag pratade med min kompis max idag. Han var jättestolt.

Han går nämligen en läkarutbildning och är numera certifierad kanylinsättare. Han sa nåt helt annat finare ord - men det var så det lät i mitt huvud. Med tilläggsorden att han kan sätta in en kanyl i armen på mej när jag vill.

Jag började säga “Bingo, bingo, bingo.” för att slippa höra. Det verkade han tycka var roligt. För då började han detaljerat att beskriva hur hans klasskompis blev tvungen att sticka nålen i hans arm flera gånger för att han inte hittade vad man nu ska hitta när man gräver med en nål i nåns arm.

Skratta hur mycket du vill nu, för det här är dagens sanning - jag kan inte höra historier om folk som gjort illa sig. I varje fall inte folk jag känner. Jag får ont i mitt ena ben, ungefär som växtvärk, och rysningar över hela kroppen.

En tjej som älskar rysare och vars favorittvserie är CSI borde verkligen inte vara så där girly pjåkig. Så jag jobbar på det. Dessutom är jag spruträdd. Jag skulle verkligen vilja bli blodgivare, men allr blod försvinner från mitt ansikte bara jag tänker tanken.

Och mitt ben måste komma från nån gammal sjöbuse, en sån där som får ont i benet om det är en storm på väg. Eller så är min superhjältekraft att jag är överempatisk och kan suga åt sig andras smärta. Det är en askorkad förmåga.

Häromdagen skulle jag shoppa julklappar. Jag hade klurat, hade en del idéer och kände mej peppad när jag knatade ut på stan.

Jag kom hem med saker åt mej själv. Och inte en enda julklapp.

Och det var inte ens speciellt skojsiga saker - det var saker som:

1.  återuppladdningsbara batterier till mina tv-spelskontroller (har slarvat bort de jag hade tidigare)

2. en scartfördelare eller vad det nu heter

3. en sunkstereo av slaget “håller i ett halvår” för 400 kronor för att min gamla precis har pajat

4. brännbara cd-skivor

Det enda jag lyckades fixa med anknytning till jul var glögg, pepparkakor, några apelsiner som jag stoppade kryddnejlikor i medan jag pratade med min kompis i mobiltelefonen.

Sen hängde jag upp eländet med röda band i förnstret. Apelsinerna, inte kompisen.

 Men nu har jag en rätt klar bild av vad jag ska skaffa åt alla som ska få paket. Men jag kan inte skriva nåt här. För de läser min blogg…

Men det är klart mest hårda paket. Ho ho ho…

Discodrottningen Kylie drämmer till med übergullig & naivistisk electropop i skivan X. Me like.

Okej. Nu har jag alltså varit inlåst i en hiss tack vare ett strömavbrott ikväll. Det var bara sisådär tio minuter, men det var ändå spännande.

Nödbelysning, trångt utrymme, alldelles ensam. Bortsett från polarn som stod i trapphuset och skämtade…

Men det är lite av en antiklimax. Jag menar, hur stor är chansen/risken att jag fastnar i en hiss igen någonsin? Den är minimal. Det var det. Ingen dramatik och jag hann bara med ett enda telefonsamtal till en kompis där jag hävde ur mej:

“Jag ringde bara för att säga att jag är inlåst i en hiss! Enda chansen att få säga den repliken innan räddningspersonalen får upp dörren!”

Jag lät dessutom sjukt glad. Bisarrt.

Jag klev in i en hiss i min kompis hus. Tryckte på knappen till tredje våningen. Tre sekunder senare stod hissen mörk och stilla.

Strömavbrott. Ringde jennie som stod och pratade med mej genom hissdörren tills räddningstjänsten kom och BÄNDE upp dörren. Otroligt spännande!