Jag hade julstädning igår.

Jag klappar mej själv på huvudet, för jag gjorde massor av bra.

Dumpat papper till återvinning och kartonger till GuitarHero och annat, lämnat glasflaskor, dammsugit (det gör jag ALDRIG), ordnat mitt sladdhelvete till mina konsoller, sorterat spel, böcker, filmer in i hylla (nej, inte i nån slags bokstavsordning, men ändå), diskat, torkat bort damm. (är det inte lite oobehagligt att det mesta av allt damm i lägenheter är typ gamla hudflagor, i varje fall enligt CSI…). Det ser sjukt prydligt ut i min lägenhet nu.

Så igår, efter mitt myspys-spelande och städande, så hade jag siktet på att gå ut och festa. Verkligen.

Jag hade siktet på massor av öl och eventuellt ett närliggande dansgolv.

Men så samlande vi en liten tapper skara på fyra personer som gick ut och käkade middag. Mitt val var Palak Panir, naanbröd, öl och papadam och mangochutney som snacks innan. Mmm…

Förste kvinna drog vid kl. 21 för att hon jobbade kväll och andre kvinna häll på att gäspa käken ur led för att hon hade jobbat som ett djur hela dagen.
Kvar satt jag som började hamna i matkoma och drabbades av smittsamma gäspningar och tomas som var lite ambivalent.

Så hela denna “partykväll” slutade med att jag & T köpte kaffe latte på McDonalds och gick hem till mej och kollade rysaren “Från andra sidan”. Den använde ljud, klipp och lågmält krypande stämning på helt rätt sätt. Men vi pratade sönder hela stämningen, så det blev inte så värst många kalla kårar.

Eftersom vi fortfarande var pigga började vi spela Resident Evil: The Umbrella Chronicles. Jag blir alltid lätt hysterisk i samband med spel som närmar sig skräck-genren. Allt adrenalin i samband med det där tillståndet “paralyzerad av skräck” har en hyfsat dålig inverkan på min spelförmåga.

Men Umbrella chronicles är inget skräckspel utan pangpang-action.

Så det blev en riktigt skön kväll, fast vi fick turas om med kontrollen för att jag bara har en här i Övik. Nachos, coca cola och zombies. Och ett sällskap som panikartat viftade med digitala knivar. Det var fint.

Utvilad i myskläder har jag suttit hopkurad i min fåtölj och spelat The Golden Compass hela förmiddagen. Och jag förstår inte varför jag fortsätter spela.

För det här fantasy/äverntyrs/famile-schabraket till spel har minus tio i förmågan att berätta en saga. De gör obegripliga och ogenomtänkta hopp i handlingen, handlingen är superlinjär, grafiken är rätt så uggig och hela spelet lider av licens-sjukan. Jag kan bara hoppas att filmen är mer begriplig.

Men det finns ändå en fin Narniansk stämning och det där med en magisk kompass som kan besvara frågor är en aning fängslande…

Men jag misstänker att de är de superavskalade minispelen som håller mitt intresse levande som man måste klara för att kunna snacka med folk. Och de spelen är på samma nivå som Pong. Prickar som ska studsas, bollas eller fösas. Less is more?

Och spelutvecklarna har nog insett spelets stora brister, för i trailern är det mest filmbilder…

Från fodralets baksida i rött:

“Du måste lyckas - annars finns det ingen framtid!”

Snacka om prestationsångest…