Det känns som att min hjärna sysslat med diskrensning i natt. Kaosartade drömmar med fragment av jobb, vänner, resor, böcker, människor man mött, nya intryck… Allt susade bara förbi i hysterisk fart i pyttesmå fragment.

Jag tror min hjärna följt alla tips från kvällstidningarna för hur man får en snabbare dator. Rensat bort det som inte används, omplacerat, skapat genvägar i huvudet.

Men jag kan säga så här - jag är inte världens mest utvilade person just nu. Men i längden kommer det säkert kännas fint. Så snart jag startat om min hjärna.

Det är sällsynt att jag klurar på om det finns himmel och helvete. Men nu vet jag att det finns ett paradis på jorden. Ett utbränt sådant vid namn Burnout Paradise. Ett racingspel som nästan gör mej religiös kan jag rekommendera er att kolla upp.

Himmelskt fint med en helvetisk fart. Passar utmärkt till brända årgångsdäck.

Kan man annat än älska den här videon?

Jag är rastlös som tusan idag. Jag vill klättra uppför berg, sätta tänderna i utmaningar, jogga runt kvarteret eller leka parcour över hustaken.

Tålamod har aldrig varit min starka sida, det måste medges. Och ett nytt jobb innebär tydligen för de flesta en lugn startsträcka för att palla hela loppet. Jag är bara så sjukt ovan vid sånt. Jag är van med att kastas in och ta itu med problem. Börja från nada.

Det här är säkert nyttigt för mej. Så jag gick hem, åt tacos tills jag höll på att dö och slappnade av i soffan till CSI. Och visst, just nu mår jag oförskämt bra. Faktiskt.

I lördags hade jag en kort förfest hemma hos mej och sen tog vi hela klungan och drog till Debaser Medis. Så tidigt som vi var där har jag nog inte gått ut på år och dag.

Men för en gångs skull hade vi bestämt oss för att INTE missa banden. Moto Boy & Britta Persson.

Moto Boy var… Häpnadsväckande bra. Folk blev tårglansiga i ögonen, jag kände svulstiga  känslor välla fram och det kändes som att jag om fem år kommer att skryta om att jag var där på debaser när han spelade. Det kändes stort. Som en sån spelning man kanske bara får några gånger i sitt liv.

Hur kan en pojke med bara röst & gitarr åstadkomma något så märkvärdigt?

Några mer rockiga vänner i sällskapet  kände inte riktigt som jag. De har fel. Jag har rätt.

Jag tyckte nästan synd om Britta Persson som ändå var huvudnumret i viss mån. Det måste vara ett helvete att spela efter Moto Boy. Men hon sjunger f antastiskt med sin alldeles speciella stämma och det var också en sjukt bra spelning. Bara inte lika världsomvälvande som Moto Boy...

Hans självbetitlande debutalbum med sakral discopop är just vad min värld behöver just nu.

Hur kan superhjältar misshandlas så hårt som i Fantastic Four: Rise of the silver surfer? Uggigare film får man leta efter.

Manuset är horribelt dåligt, inte en enda replik sitter, skådespelarna skulle kunna bytas ut mot ett gäng väskor som antagligen skulle göra ett bättre jobb, det känns på det stora hela som att det är en barnfilm som skulle få barnen att somna och handlingen har luckor i stil med stora svarta hål. Och det mesta handlar om bröllopsplanering snarare än att världen håller på att gå under.

Om den ändå hade en ironisk poäng om att en massa människor därute är mer fokuserade på kändisskvaller än växthuseffekten hade den kunnat bli underhållande. Men icke.

Den här filmen stal 1 timme och 32 minuter av mitt liv som aldrig kommer åter. Suck.

Att skjuta dinosaurier och krossa bilar är ett hyfsat sätt att hantera bakfylla idag. Fast det känns som att allt går i slow motion…

PS. De underbara fotona är tagna av den eminenta fotografen Jennie Johansson! DS.

Jag är nu en officiell del av modo-klanen. Min sista dag i övik blev jag invigd. Min avskedspresent från mitt jobb (en av dem) är nämligen en illröd Modo-tröja storlek gigantisk med nummer 1 och namnet Bermann på ryggen. Kan det bli bättre???

 Jag lovar att lägga ut bilder så snart jag kan.

Undrar om jag kan styla om den till klänning med lite skärp och läderband och ha på mej när jag recenserat nåt hockeyspel i Kadooosch???