I lördags hade jag en kort förfest hemma hos mej och sen tog vi hela klungan och drog till Debaser Medis. Så tidigt som vi var där har jag nog inte gått ut på år och dag.

Men för en gångs skull hade vi bestämt oss för att INTE missa banden. Moto Boy & Britta Persson.

Moto Boy var… Häpnadsväckande bra. Folk blev tårglansiga i ögonen, jag kände svulstiga  känslor välla fram och det kändes som att jag om fem år kommer att skryta om att jag var där på debaser när han spelade. Det kändes stort. Som en sån spelning man kanske bara får några gånger i sitt liv.

Hur kan en pojke med bara röst & gitarr åstadkomma något så märkvärdigt?

Några mer rockiga vänner i sällskapet  kände inte riktigt som jag. De har fel. Jag har rätt.

Jag tyckte nästan synd om Britta Persson som ändå var huvudnumret i viss mån. Det måste vara ett helvete att spela efter Moto Boy. Men hon sjunger f antastiskt med sin alldeles speciella stämma och det var också en sjukt bra spelning. Bara inte lika världsomvälvande som Moto Boy...

Hans självbetitlande debutalbum med sakral discopop är just vad min värld behöver just nu.