En svindlande värld som genomgått en magi-industriell revolution breder ut sig i det storslagna rollspelet Lost Odyssey och väntar på att utforskas.

Omgiven av flyttkartonger somnade jag i en lägenhet som stank av rengöringsmedel. Nu har jag vaknat till sista arbetdagen i Övik. I hallen står en gigantiskt knallgul plasttomte och vakar över lådorna. Dags att flytta för kanske 25 gången i mitt liv. Jag borde vara van, men man vänjer sig aldrig vid känslan att packa ihop sitt liv.

Leila ska beskriva första gången hon såg Tom i bandet Tokio Hotel på riktigt:

- Han såg helt perfekt ut. Han såg dataanimerad ut.

Nyheten om Heath Ledgers död kom som en chock. Den putslustige och oborstade charmören fångade mitt intresse redan när han svassade in i den barnsligt roliga “En riddares historia” och “Two hands”

Man läser dag ut och dag in i media om stjärnor som lever destruktivt.

Men när det händer såna här saker är det overkligt. För Hollywood-stjärnor framstår som odödliga, oberörbara legender redan under sin livstid.

Jag har aldrig träffat Heath Ledger. Jag vet inte hur han var som person. Men ändå gör det lite ont att veta att jag aldrig kommer att se en film mer med honom…

Handboll är en sport jag aldrig fastnat för. Trots att den är snabb, actionfylld och innehåller en boll. Till min mammas stora sorg eftersom hon är gammal handbollsspelare…

Så av naturliga skäl ser jag bara handboll jag snubblar över det. Och det gjorde jag på dagens morgon-tv.

För att citers SVD om matchen: Med fem sekunder kvar tryckte Jan Lennartsson in kvitteringen bakom Ungerns målvakt: 27-27 (14-16). Det var ett otroligt slut på en otrolig match. OS-drömmen lever liksom en god fortsättning på EM.

Idag var den jätteglada matchhjälten Jan Lennartsson intervjuad i morgon-tv:

Reportern: Vad tänkte du när du satte målet?

Jan Lennartsson (med ett stort leende)  Jag tänkte inte.

Jag har varit lite tyst av mej här. När det blir som mest stillsamt här kan man garanterat räkna med att det händer för mycket saker i mitt privatliv.

Så vad händer?

Om några dagar flyttar jag tillbaka till storstaden stockholm och börjar ett  spritt språngande nytt jobb.

Vilket betyder att jag just nu försöker göra intervjuer och nöjesartiklar, rensa upp min lägenhet, min arbetsplats, skriva en överlämningsmanual till nästa nöjesredaktör, meddela alla nöjeskontakter, meddela mina frilansare, packa, slänga två trasiga tv-apparater, spela tv-spel till kadooosch, skriva recensioner, betala räkningar, flytta mitt mobilnummer, packa, diska och annat smått och gott.

Det är klart jag fixar det. Men just nu sitter jag i soffan & tittar på Ugly Betty.

“Because I´m worth it.”

Men snälla, kvällens avsnitt av CSI NY…

Mördaren lämnar ledtrådar som ska peka ut honom som mördare med flit. Är det meningen att vi ska tro.

Nej, det är klart han inte gör. Inte när han jobbat hårt för att dölja det i ett års tid.

Så jävla korkat avsnitt.

Grissom, Catherine, Sara, Warrick, Nick - jag saknar er!!!

Min lista över CSI-rangordningen:

1. CSI

2. CSI NY

3. CSI Miami

Boogie, du har fel. Horatio är inte tuff någonstans.

Och olle, du har förstört hela introlåten genom att hela tiden översätta den till svenska och gny “Veeem var det? do do, do do”. Det hjälper inte heller att du kallar Grissom för Grisen. Fy!

Usch, usch, usch.

Håller på att städa/packa/dona i lägenheten och samlade ihop alla batterier jag kunde hitta. Jag hittade 26 stycken! Ve och fasa.

Visserligen blev jag av med min batteriladdare när jag flyttade från kopparberg till övik, men att jag då inte gick och skaffade en ny???

Visst, nu har jag en laddare igen. Men på ett drygt halvår har jag alltså bränt MINST 26 batterier. Antagligen fler som ligger i stockholmslägenheten och myser ondska.

Xbox 360 kontroller, mp3-spelaren, tv-fjärrkontroll, cd-spelaren (ja, old school, men enklast när man ska recensera skivor), wii-kontroller och digitalkamera. Mums mums säger de och suger i sig av batterierna.

Jag lyckades precis lista ut var närmsta insamlingsstation är. Att lägga dem i en batteriholk är det enda som kan döva mitt dåliga samvete…

Känner du för att springa runt i djupa skogar och spöa oknytt?

Vassego, här är recension av Kingdom under fire: Circle of Doom!

Idag har jag matats med information. Jag gillar det. Men all information var närmast hypotetiskt, så vi får se hur det går när jag ska omsätta allt i praktiken.

Dessutom har jag en helg helt ledig. För sörsta gången på gudarna ska veta. Det känns lite overkligt.

Men imorrn har jag siktet på Debaser Original för att få se The Je ne Sais Quoi vars skiva Ryhm jag ÄLSKAR. Frågan är om de live kan leva upp till mina orimligt högt ställda förväntningar. Eller om jag kommer lyckas pallra mej till debban i tid för att de banden?

Fortsättning följer…