Shit, vad mycket jag tar för givet i vårt högteknologiska samhälle. Jag kan knappt minnas tiden före internet. Shopping, betala räkningar, mail, msn, skype, Facebook, hitta.se , trafikupplysning, resebokning, klubbguider, musiknedladdning… Det tar aldrig slut.
Men “24: The Unaired 1994 Pilot” gav mej perspektiv på extremt kort tid:
Mammie & jag käkade middag idag. Jag vågade mej på att äta nån slags snabbbräserad (?) råbiff med massor av persiljesmör. Jag upptäckte det här med råbif för väldigt kort tid sen, det är en fascinerande, och lite skrämmande, rätt.
Mammie valde den mest ohyggliga rätt hon kunde hitta - fläsklägg, om jag minns rätt? Inte den minsta antydan till hyckleri över den rätten - det ser verkligen ut som om nån huggit loss en stor bit av ett djur och slängt upp den på en tallrik. Stor benknotegrej. Trés barbariskt!
Ironin i det hela är att mammie var övertygad vegetarian hela min uppväxt. Gissa hur många hamburgare jag fick äta… Nada. Allt var ekologiskt och biodynamiskt och morötterna blev antagligen klappade på. Det var ohyggligt att vara vegetarian i grundskolan. Ingen var nånsin vegetarian då. Så i nio års grundskola levde jag på råkost. Lite lessna salladsblad, lite gurka, tomat och en lessen hög rivna morötter. Inte så konstigt att man var smal på den tiden precis. Valnötter kunde tillkomma om jag hade tur.
Den enda gången jag kan minnas att jag var glad för den där ynkliga tallriken var när alla andra fick lapskojs…
Igår konstaterade jag att det mest kreativa jag gör nu på fritiden är att försöka fixa trådlöst internet hemma. Okej, jag skämtar. Men det kändes nästan så.
Jag kan bli så förbannat envis när saker inte gör som jag vill. Som routrar till exempel. Jag ger mej inte utan kör rakt på.
Igår kväll satt jag och en kompis och meckade med min nya dator i timmar. Allt var så värt det- Nu har jag trådlöst internet för min wii, ps3, xbox 360, pc och laptop. Dessutom hann vi med oförskämt mycket internethumorprogram under tiden.
Dessutom smällde vi upp en anslutning mellan min pc och xbox360 som leksak.
Så nu har jag lämnat stenåldern och bakelittelefonen för den digitala tidsåldern 100 år efter alla andra. Det enda som känns obegripligt är varför jag inte fixat sånt här tidigare.
I feel fine!
Jag har nog aldrig gillat Justin Timberlake så mycket som i den fantastiska musikvideon Dick in a box…
Justin Timberlake Dick in a Box Lyrics
Featuring: Andy Samberg
Hey girl I got somethin’ real important to give you
So just sit down and listen
Girl you know we’ve been together such a long long time (such a long time)
And now I’m ready to lay it on the line
(Wooow) You know it’s Christmas and my heart is open wide
Gonna give you something so you know what’s on my mind
A gift real special, so take off the top
Take a look inside — it’s my dick in a box
Not gonna get you a diamond ring
That sort of gift don’t mean anything
Not gonna get you a fancy car
Girl ya gotta know you’re my shining star
Not gonna get you a house in the hills
A girl like you needs somethin’ real
Wanna get you somethin’ from the heart
Somethin’ special girl
It’s my dick in a box, my dick in a box babe
It’s my dick in a box, my dick in a box girl
See I’m wise enough to know when a gift needs givin’ (yeah)
And I got just the one, somethin’ to show ya that you are second to none
To all the fellas out there with ladies to impress
It’s easy to do just follow these steps
1: Cut a hole in a box
2: Put your junk in that box
3: Make her open the box
And that’s the way you do it
It’s my dick in a box… my dick in a box babe
It’s my dick in a box, my dick in a box girl
Christmas; dick in a box
Hanukkah; dick in a box
Kwanzaa; a dick in a box
Every single holiday a dick in a box
Over at your parent’s house a dick in a box
Mid day at the grocery store a dick in a box
Backstage at the CMA’s a dick in a box
(yeah-wow-wow-wow-wow-wow)
a dick in a box…
Jag försöker lura mej själv just nu. Att jag inte har jetlag efter att ha suttit på ett plan i sisodär 11 timmar. Det går rätt bra faktiskt. Det gäller bara att blocka ute det faktum att jag borde vara trött.
Jag har så mycket material med mej i form av playables, demo, trailers, beta-verioner, pr-material och visitkort att min väska säkert vägde det dubbla jämför med när jag åkte. Jag och min chef har sagt att vi ska spela visitkortsmemory på lunchen nästa vecka. För att lära oss alla namn!
I min lilla resväska kan årets stora spelsuccé finnas. Det känns hemligt.
Det känns lyxigt att ha fått tjuvkika på så mycket, att få träffa spelutvecklare, producenter och alla möjliga mänskor.
Fatta att jag har träffat folk som arbetar med World of warcraft till exempel och lyssnat på deras oändliga klagomål om hur de måste anpassa WOW efter den kinesiska marknaden… Får de ens klaga? Är inte det olagligt på nåt sätt?
Ytterligare en dag i San Francisco pa GDC / Gamers Developers Conference har passerat. Det hela verkar mer och mer bisarrt, men kanske givande for framtiden…
Efter ol och Rockband pa en PR/byra dar jag gjorde lagom bejublade framtradanden med The Clash och Hole och diskuterade det faktum att jag och en annan jouralist gatt over till den m;rka sidan fortsatte vi med en fantastiskt trevlig middag med bland annat en aldre man som har karisma nog for ett kompani, en massa tourettes, en horribel lakritsdessert som ingen ville ha och en manformorkelse skulle vi vidare. Fick for oss att vi ville pa den norsika spelfesten. Jag det vill saga. Min chef slapades motvilligt med.
Men vi kom inte in. Man skulle hamta ut inbjudan eller sta pa gastlista. Och nej, det gjorde vi ju inte…
Festsugen Boel och trott Fred stod utanfor och var en blinkning fran att dra till hotellet. Bara sekunder senare diskuterade jag vardagsfantasy, spelutveckling och nyskapande ideer. Det ena ledde ologiskt nog till det andra och bara sekunder senare stod jag, i san fransisco och lyssnade p[ Skid Rows avslutningsnummer. Med svettiga pannband, pudelfrisyrer dar tiden statt stilla och musik som dammats av.
Jag har sett Skid Row live. Det ar stort. Jag visste inte ens att de levde fortfarande…
Ok, the honest reason why Im writing in english is that I miss some swedish letters,
Today Ive seen so many games, gotten so many playables and exchanges so many cards my head is spinning.
And the night is still young…
So I’ve been speaking English all day, so I thought I should keep doing that here. Although I feel incredible stupid doing that. Since I woke up I’ve been in meetings every second. I like it. I have really no idea what will come out of it but it’s so refreshing to constantly meet more people in the gaming industry. Although I’m surprised how conservative many developers are in their ways of creating games. There are few that dare to go beyond the boundaries… Had black coffee for breakfast, half a lunch and paella for dinner with loads and loads of aioli. I stink of garlic. So I actually had to order room service, since I forgot my toothbrush and dental paste. I can’t have an early meeting and stink of yesterdays garlic. Not good for business… The dinner was precisely what I needed. Good company that offered a chance to debate and discuss a bit, a nice glass of white wine and the drink named Moscow Mule. Even got to remember an old prayer I haven’t said since I was twelve, discuss American politics, facebook, downloading and the existence of God. What more does a girl need. Nothing, I belive.
Med nio timmars skillnad e det kanske inte konstigt att jag e som ett stycke koma i vandrande form. Det har, tro det eller ej, redan hunnits avverka en massa eventuella partners, det e snack om spel, spelens framtid, ekonomi, partners, namedropping av det skamlosa slaget och eventuella samarbeten. Det snurrar i skallen, men jag har haft det galet roligt hittills. Nu susar det i kroppen av somnbrist, alkohol, koffein och alla dessa mangder fakta.
Det pyttelilla jag sett av san fransisco e konstigt nog bekant, jag har sett aldelles for manga filmer for att bli overraskad av staden.
Men i filmerna vimlar det inte av spelnordar fran nar o fjarran som byter visitkort stup i kvarten. Jag har fatt byta lite visitkort idag. Det kanske borde fa mej att kanna mej vuxen. Istallet kanner jag mej befriande barnslig, jag betraktar visitkorten som silverglimmande leksaker. Ja, mina visitkort har silvertext…
Min chef e en masterlig pratare. Han vet vad han vill, han talar for sin sak och siktar pa bade hjarta och strupe. Jag vill insupa den kunskapen och samtidigt onskar jag innerligt att jag hade hans ofattbara minne att stro namn, anekdoter och speltitlar omkring sig. Mannen e en maskin. Det finns ingen annan forklaring.
Ja, jag svamlar nu. Jag skyller allt pa jetlag. Enligt svensk tid e klockan 6.40 pa morgonen, har i San Francisco e det inte ens midnatt. I rest my case.
