Tjuvkikade på kollegan och bekanten michael gills blogg efter spelgalan. Man är väl nyfiken av sej. Och hittar följande rader:

“Jag kände mej lite som en norrlänning när Boel och Tommy drog igång samtal i värsta Gilmore Girls-tempot, alla försök till inkilare från min sida slutade i att jag kommenterade saker dom slutat snacka om för, typ, 20 sekunder sen. “

Oj då. Förlåt Micke! Det var ju inte meningen!

Men mitt språktempo har uppenbarligen inte påverkats nämnvärt av min vistelse i Örnsköldsvik. Mina ord har alltid väldigt bråttom med att komma ut.

Jag har varit lite trött på sistone. Av någon outgrunlig anledning har jag de två senaste veckorna vaknat långt innan väckarklockan ringt, surat, försökt somna om utan resultat och allt mer hamnat i koma.

Tills i morse när jag förstod den korkade anledningen.

Jag har varit utan dagstidning, men nu när svd återigen dimper ner i brevlådan är jag ovan vid ljudet och vaknar av den förbaskade dagstidningen och av ljudet när brevinkastet smäller till. Argh. Går det kanske att sätta skumgummi på brevinkastet? Måste fundera ut nåt fiffigt…

Jag kollade precis på ett lastgamnmalt avsnitt av X-files och blev så extremt nostalgisk. Det är en förgången tid där de sprang runt med din outtalade flirt, sina välputsade kostymer och konspirationsteorier. Och så mindes jag när det slog igenom, när introlåten spelades i tid och otid, när Mulder var det snyggaste jag sett.

Det känns så präktigt och oskyldigt nu.

I synnerhet agent Dana Scully med sin nästan fåniga fluffiga tantfrisyr och hennes ständiga skeptisism.

Och då vill jag bara påminna att den kvinnan var gudinnan av tidiga internet. Tagentbordet var altaret folk tillbad henne genom.

Hon var det mest sökta namnet på internet, en mystisk och mytomspunnen skepnad. Scully lärde mig att ifrågasätta allt, inte ta nåt för givet, undersöka, gräva och höja ögonbrynet i tid och otid. Och hon insåg nog motvilligt att sanningen finns där ute.

“Kill until you die.”

Jag har precis haft det närmsta man kan komma en matorgasm. Tack Frantzen/Lindeberg – en restaurang jag inte visste fanns förrän jag steg in över tröskeln. Min matnörd till sambosärbo bestämde sig för att överraska. Och överraskad, det blev jag sannerligen. Jag visste inte vad jag hade att vänta. Ofrivillig matnörd som jag är har jag ätit delux middag på saker som F12, Mistral, Esperanto, Operakällaren, Dining Club och en hel drös andra matnördshak.

På temat: “Co2/Luft/Rök” väntade inte mindre än 20 rätter. Bisarrt många. Mumsandes, pillandes, diskuterandes vände vi ut & in på menyn och skakade om våra smaklökar så att de aldrig kommer bli likadana igen. Efter maratonupplevelsen där det fanns några rätter som nästan fick mej att gråta av lycka. Jag tänker inte gå in på detaljer nu. Kanske sen.

Men jag vill påpeka att det fanns såna smaksensationer på menyn att jag var på vippen att fria till kocken utan att ha sett karln. Trots att jag är kär i mitt medföljande sällskap upp över öronen. Tänk att mat kan ha en sån effekt. Det är fascinerande.

Mmm, det blev inte så värst mycket rock n roll igår. Jag tänker inte gå in på detaljer, men stämningen var inte tiptop. Så isället slutade kvällen med chips, godis och filmen 300 som jag somnade till i soffan efter tre minuter ungefär. Rock on…

I Beautiful Katamari är du en liten skum prins i illgröna kläder.
Du har ett uppdrag.
Det uppdraget går ut på att rulla en boll.

Låter det skumt? Det är bra mycket konstigare än då, jag lovar.

Min plastsyrra Hanna har släpas med på sjukt många popklubbar, varit på oräkneliga förfester med folk som jublar till smiths, ride, belle & sebastian, hidden cameras, housemartins och allt annat gulligt i popväg du kan tänka dej. Hon avskyr det. Men hon är tokig i mej och alla våra vänner. Så hon har bitit ihop & uthärdat.

Men nu har hon fått nog. Nu ska vi till klubben Rocks eller dö.

Så jag är lite utklädd just nu. Jag menar, svarta kläder är ju inget ovanligt i min garderob. Men jag har försökt sminka mej lite rock, har tuperat håret och sprayat så mycket att det känns som svinto och tagit på mej mina svarta spetsiga hotfulla stövlar. Problemet är att det inte funkar. Jag ser bara ut som en liten panda-flicka. Vad fan ska en flicka göra för att se lite farlig ut?

Ok. Det där med att slå vad gick jävligt dåligt. Mest för att två av personerna jag träffade innan för öl redan hade fått tjuvtitta på resultaten på spelgalan… Men sen var det en fantastiskt trevlig (och ekologisk) fin middag där min arbetskamrat Erik räddade det mesta  med att dels låta mej vara dryg och cynisk och dels att han själv var rätt sarkastiskt. Det funkade toppen. Sen hade Fred & Theo en del sarkastiska skratt på lager, så det var livat vid Paradox-bordet…

Med vårt kombinerade krassa sinnelag satte vi de flesta spelvinnarna innan de uttalades.

Här är vinnarna:
Mobila spel
The Legend of Zelda: Phantom Hourglass (bra där!)

Barn & familjespel
Lego Star Wars: The Complete Saga (toppen!)

Musik
Guitar Hero III: Legends of Rock (men var inte Guitar Hero II: Rock the 80’s bättre- egentligen?)

Sport
Skate (Jaaaa!)

Racing
Forza Motorsport 2 (jodå, konventionellt och nytt i ett. men kom igen - dirt?)

Action
Call of Duty 4: Modern Warfare (jaaa!)

Äventyr
Okami (alltså, jag har inte spelat det. men jag har köpt det och gett det åt min sambosärbo. han gillar det.)

FPS
Bioshock (jag äger det, jag tror på det, jag ska kanske spela det i helgen…)

Plattform
Super Mario Galaxy (Så klart. Inget annat spel kan ta den kategorin.)

Rollspel
Mass Effect (Så klart!!!)

Onlinespel
Call of Duty 4 (Efter en halvtimmes förklaring innan spelgalan av en vän som ÄLSKAR spelet online, har alla vapen t.o.m i guld och inte har tröttnat är jag benägen att ge juryn rätt)

Strategispel
World in Conflict (eller?)

Beat ‘em up
Virtua Fighter 5 (I could not care less…)

Pussel
Portal (Jag vet tommy, jag skäms för att jag inte spelat det än. Men Crush då? Snyft.)

Årets svenska tekniska prestation
World in Conflict (jaha…)

Årets svenska grafik
World in Conflict (jasså)

Årets svenska spel
World in Conflict (nämen…)

Årets spel
Super Mario Galaxy (nej. fel. mass effect.)

Så blev det drinkar å mingel å diskussioner. Det jag tyckte var mest besynnerligt var när jag presenterade mej och folk svarade: “Jag vet.” Hur vet de det? Det är skrämmande.

Jag fick leka lite visitkortslek och dela ut såna. Det var kul. Först hade min kompis Tommy mina visitkort, men sen hade jag dem instoppade i min sko.

Det var en hel del gullungar där som det var ruskigt roligt att träffa! Oskar Smulski, Michael Gill och Jocke Bennet var bara några av de som jag tycker är fullständigt grymma.

Och nej, jag slängde mej aldrig om halsen på Orvar Säfström. Till mitt försvar kan jag säga att jag åtminstone försökte mingla lite med karln. Men jag fick standarsbemötandet. “Trevligt, trevligt. Kul, kul. Nu går jag på en annan fest. Good bye suckers. ” (Det sista sa han inte, det la jag till…)

Sammantaget hade jag en trevlig kväll. Men det blev lite besynnerligt mot slutet. När folk man tycker är otroligt bra är lite lulliga och säger lite oövertänkta saker. Då är det bäst att smita, innan det hela blir komplicerat. För då går det över och så är allt som vanligt sen. Jag vet. Det har hänt förr.

Funderade över att ha en efterfest, men eftersom klockan nu är 02.09 och jag ska jobba imorrn verkade det korkat att ha efterfest. Hur kul det än må vara. Så nu ska jag försöka dricka sisådär 2-3 glas vatten. äta lite ostbågar och hoppas att jag mår relativt bra imorrn… Good luck.

Försöker slita mej från jobbet, men fingarna liksom klamrar fast vid tagentbordet. Trots att jag vill till spelgalan.

Lite skrajsen för att det ska bli träigt och tråkigt. Eller för kul så att jag raglar in som ett spöke på jobbet imorrn… Båda alternativen är skrämmande.

Men jag ska minsann nappa tag i några trevliga gamers innan, dricka en öl och slå vad om vilka spel som vinner. Vinnaren kanske kan få ett Battlegoat? 

 (Ja, det är ett får. Men det är även den lurviga orsaken bakom spelutvecklarna Battlegoats namn)