Fyrkantiga små djur rör sig i surrealistiska tokfärgglada världar till de knäppaste soundtracken med en svag förnimmelse av Monthy Python under allt det sockersöta.
Klicka här för recension av pusselspelet Boom Blox.

Kall öl, grillad halomi, fleecefiltar och brännboll. Med Sveriges samlade spelelit på en gräsmatta i Hagaparken var det ett härligt häng även om skaran var något datableka för årstiden. Men den som trodde att spelbranchen följer spelets regler - tänk om!

Herre du min skapare vad är fuskades, trixades och donades.

Folk slog slag redan innan brännaren nått brännplattan, sparkade undan tennisbollar, flyttade sig allt närmare den första konen, maskade för att dra ut på tiden och siktade mot högt gräs långt bort på sidan av slagfältet. Domaren Martin Lindell från Dataspelsbranschen höll visserligen ett vakande öga - men när tatuerade tuffingar och uppnosiga slackers från Avalanche, Dreamhack, Jadestone, Starbreeze och Paradox Interactive småfifflar i varje hörn är det lätt att tappa kontrollen.

 För mitt lag var inte ett dugg bättre än motståndarna när det gälle fultrick. Trots rätt jämna resultat gick det så klart åt fanders på nolltid. Den enda match vi faktiskt vann var mot Vivendi på walkover… För de dök aldrig upp. Vi fick stekas i solen istället. Stackars oss.

 Och dåliga förlorare - det fanns det faktiskt löjligt gott om. Alltför många muttrade om att domaren måste vara mutad, de måste ha glömt räkna frivarvet och ett slag visst slag som inte borde gillts. Lite väl ofta hörde man “Vinner man är man ingenting” “Man är här för att vinna” och “Vi borde ha vunnit”. Herregud, överklaga inte Game Over.

Fast trots allt mitt gnäll om gnället var det ruskigt trevligt alltsammans. Att en av silvermedaljörerna var vänlig nog att ge mej sin vinsttröja med PEGI-symbolen för våld som han belönats med var definitivt ett plus i kanten. Fast jag tog den för att han hotade med att bränna upp den när han kom hem. Och det kunde jag ju inte tillåta.

Ikväll väntar öl och brännboll i park. Analog brännboll. Old school.

Jag ska dit med jobbet. Fast det är inte bara vi som deltar i brännbollsturneringen.

Sug på den här listan av motståndare:

Avalanche
DICE
Dreamhack
Jadestone
Starbreeze
Vivendi

Jag kommer få äran att missa bollen inför hela spelsverige. Mycket spännande.

Jag var precis och shoppade naturgodis på 7-eleven. Herregud, vad jag saknade de härliga absurda sent på kvällen inköpen när jag var i övik. Visserligen fanns macken, men naturgodis, de lux glass och andra konstigheter fanns ingenstans att hitta.

Framme vid kassan kommenterade jag den hårt kvällsarbetande tjejens fantastiskt nya fina hårfärg. Hårfärgen såg ut som att hon alltid borde ha haft den. Hon tackade och sa glatt att den bara var några timmar gammal.

Sen frågade hon om jag hade återhämtat mej från min förkylning och jag sa nöjt att jag nu var friskt som en nötkärna.

I efterhand inser jag att ovanstående konversation kan vara ett tecken på att jag borde lära mej att inte följa varje impuls, kanske borde planera lite inköp och inte ränna till nattöppna butiker mest hela tiden. Kassörskan verkar jättetrevlig, men det är ganska deprimerande om mitt stamhak i storstan är en jourbutik. Fast å andra sidan har jag alltid älskat filmen Late Night Shopping och kanske mest av allt på grund av titeln…

Orsaken till att regissören Saul Metztrein gjortdeen komedi som trots allt behandlar tämligen vemodiga ämnen skyller han på sin skotska bakgrund. Att den egenheten har sin grund i Skottlands fruktansvärt dåliga fotbollslag som i stort sett är en nationell stolthet. Eller som han själv formulerar det:

- Vi förlorade! Vi är skräp! Vi blev slagna av något land från tredje världen. Jag vet inte vad som skulle hända om vi vann. Vi vågar inte ens tänka tanken därför att:
a) det händer inte
b) det skulle leda till en fullständig omvärdering av skotsk kultur.
Vi vet att vi aldrig kommer att vinna och det är i det faktumet som spänningen ligger. Vi förlorar alltid. Om man är ett lag som England har man en liten chans att vinna. Det är helt psykologiskt annorlunda jämfört med att inte ha någon chans överhuvudtaget. Det är skotskt. Late Night Shopping är ett typiskt exempel på det - alla karaktärerna är förlorare. Det finns någon slags glädje i att de aldrig kommer att få saker och ting helt rätt. De ser till och med sig själva som förlorare. Om du inte är något och aldrig kommer att bli något kan du lika gärna njuta av att vara ingenting.

“Just ja. De lämnade mig där. Det händer ibland att jag kommer bort. Jag är inte så bra på att hänga med i svängarna och mina musiker verkar helt strunta i att jag är stjärnan.”

Sångaren Jason Pierce i Spiritualized berättar om hur han glömdes kvar på Hotel Amigo i Emmaboda

Oj, vad toksugen jag blev på skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn. På temat “havet slår tillbaka” i den idylliska skärgården. Hur kan man motstå beskrivningen i DN:

“”…de osaliga åker flakmoppe och citerar Smiths texter och människorna dricker malört och sluter förbund med övernaturliga larver.”

Jag älskade idén i boken “Hanteringen av de odöda” där de nyligen avlidna en dag reser sig från sina kalla bäddar och går hem. Väl där är de okontaktbara för nära och kära och kämpar i långsamt tempo med att imitera allt de brukade göra när de levde.

Och “Låt den rätte komma in” om vampyrer och mobbing i Blackeberg var en skönt obehaglig liten sak. Men den påminde mig så mycket om alla tonårsböcker om vampyrer och andra övernaturligheter jag slukade som liten att jag aldrig blev tillräckligt imponerad. Välskriven och med tyngd bakom orden, men den kändes fortfarande inte som en revolution. Filmtrailern ser dock helt slående ut.

Men han har potential, den där John Ajvide Lindqvist. Och jag tror att hans största förmåga är att alltid ta människors skräck på allvar. Kan han skapa mörka skuggor i den välputsade skärgården får han en stor guldstjärna i kanten av mej.

Det finns nåt otroligt hypnotiskt över Scarlett Johanssons medtativt monotona stämma. När hon sjunger Tom Waits är det som att en kall fläkt stryker över en. Som att det sakta börjar duggregna ute. Som att krypa ner under täcket när tröttheten gripit tag i hela kroppen.

Hon har en röst som låter så ohyggligt mycket äldre än den borde kunna göra. Den låter som om hon har sett allt och upplevt allt och nu försöker analysera allt och reda ut vad som är viktigt. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om det. Men jag tror det. Låtarna har samma stillsamma och distanserade stämning som filmen Lost in Translation. Och det kan inte vara dåligt.

Jag var på Swedish Game Awards i lördags och det gjorde mej lite lycklig. För det gav ett bevis på att det finns en massa nya galna knäppa idéer därute som kan skaka om spelbranschen.

Här är vinnarna och kommentarerna jag snappade upp  om spelen:

Årets spel 2008 – Magicka

”Jag kunde bara inte sluta spela det. Jag la ner massor av timmar på det. Och då ska man veta att det har vi i juryn egentligen inte alls tid med.”

Årets mest nyskapande spel - Bluberry Garden

”Det är fantastiskt. En helt otroligt levande värld. Tar du ett äpple och slänger iväg det och går vidare kan det stå ett äppelträd på platsen nästa gång du kommer tillbaka.”

Årets bästa spelutförande – Boingo

”Du är nån slags liten boll. I miljöer som ser ut som Tim Burton banor. Du måste testa det.”

Årets mobilspel – Swarm

“Mobilspel är så underskattade. Snake och Tetris är väl fortfarande världens mest spelade spel?”

Jag är sommartörstande och längtar verkligen efter att få dansa utomhus. Lyckligtvis så bjuder snart storstan på inhägnade trappor och utomhusytor inringade av staket för att kunna klubba under bar himmer. DN På stan listade alla klubbarna idag och speciellt en mening fångade mitt intresse från klubben Trädgården:

“Dessutom kommer man en gång i månaden ha musikfestivaler med upp till tio band, sockervadd och Nintendo-tevespel på storbildsskärm.”

Vänta, va? Hur då? Mitt huvud fylldes av frågor: Får man dansa sej svettig, dricka öl och sen ställa sej och spela tv-spel? Är det retro eller nya? Eller har de bara en förinspelad tv-spelsloop som rekvisita för att det hela ska bli snyggt? Jag var tvungen att utforska saken.

På deras hemsida hittade jag svaret:

Tre gånger i sommar har de en minimusikfestival - Trädgårdens Livefestival - och alla som vill ska få köra Mario Cart på stor skärm. Förhoppningsvis med en ratt i näven till Wii. För jag gillar ju den lilla fåniga plastratten, även om den tydligen får Susanne Möllers lillfinger att domna…

En dag på jobbet som alla andra. Jag fick ett mejl tidigare på dagen från en åldersmärkningsorganisation som ska märka ett strategispel som vi ska ge ut.

Fråga: Det där svampmolnet (läs kärnvapenexplosionen) på framsidan, är den med i spelet?

Svar från mej: Nej, inte alls.

Svar från organisationen: Nu har ni brutit mot våra regler! Ni marknadsför spelet som att den innehåller en kärvapenexplosion och det gör den inte alls och nu kan ni slänga hela er boxlayout åt fanders, för annars får inte ni ge ut spelet!

De skrev inte exakt så, de skrev mycket längre och var väldigt formella.

Spelet skulle tryckas imorrn. De tyckte att vi skulle göra om och göra rätt… De tyckte att vi skulle göra om ALLT.

Jag ägnade mer än en halvtimme åt att mejlas med organisationen i panik och förklara att när spelet börjar är världen i kaos, länder strider, krigshotet är påtagligt och att gamern ska vilja spela för att förhindra just nämnda kärnvapenkrig som hotar.

En stund senare får jag nästa mejl av samma person som dängde paragrafer i skallen på mej tidigare:

Svar: Jag har kollat förpackningen igen. Ok, den funkar. Är vår åldersmärkningssymbol verkligen 20X14 mm? I såna fall är ni klara.

Jag försöker få min puls att varva ner och inte få magsår. Försöker vara glad. Jag tror de gör så där bara för att påminna oss om sin existens. Väcka oss lite. I mitt fall lyckades de duktigt.