Det finns nåt otroligt hypnotiskt över Scarlett Johanssons medtativt monotona stämma. När hon sjunger Tom Waits är det som att en kall fläkt stryker över en. Som att det sakta börjar duggregna ute. Som att krypa ner under täcket när tröttheten gripit tag i hela kroppen.

Hon har en röst som låter så ohyggligt mycket äldre än den borde kunna göra. Den låter som om hon har sett allt och upplevt allt och nu försöker analysera allt och reda ut vad som är viktigt. Jag har inte bestämt mig för om jag tycker om det. Men jag tror det. Låtarna har samma stillsamma och distanserade stämning som filmen Lost in Translation. Och det kan inte vara dåligt.