Oj, vad toksugen jag blev på skräckförfattaren John Ajvide Lindqvists nya roman Människohamn. På temat “havet slår tillbaka” i den idylliska skärgården. Hur kan man motstå beskrivningen i DN:

“”…de osaliga åker flakmoppe och citerar Smiths texter och människorna dricker malört och sluter förbund med övernaturliga larver.”

Jag älskade idén i boken “Hanteringen av de odöda” där de nyligen avlidna en dag reser sig från sina kalla bäddar och går hem. Väl där är de okontaktbara för nära och kära och kämpar i långsamt tempo med att imitera allt de brukade göra när de levde.

Och “Låt den rätte komma in” om vampyrer och mobbing i Blackeberg var en skönt obehaglig liten sak. Men den påminde mig så mycket om alla tonårsböcker om vampyrer och andra övernaturligheter jag slukade som liten att jag aldrig blev tillräckligt imponerad. Välskriven och med tyngd bakom orden, men den kändes fortfarande inte som en revolution. Filmtrailern ser dock helt slående ut.

Men han har potential, den där John Ajvide Lindqvist. Och jag tror att hans största förmåga är att alltid ta människors skräck på allvar. Kan han skapa mörka skuggor i den välputsade skärgården får han en stor guldstjärna i kanten av mej.