Kall öl, grillad halomi, fleecefiltar och brännboll. Med Sveriges samlade spelelit på en gräsmatta i Hagaparken var det ett härligt häng även om skaran var något datableka för årstiden. Men den som trodde att spelbranchen följer spelets regler - tänk om!

Herre du min skapare vad är fuskades, trixades och donades.

Folk slog slag redan innan brännaren nått brännplattan, sparkade undan tennisbollar, flyttade sig allt närmare den första konen, maskade för att dra ut på tiden och siktade mot högt gräs långt bort på sidan av slagfältet. Domaren Martin Lindell från Dataspelsbranschen höll visserligen ett vakande öga - men när tatuerade tuffingar och uppnosiga slackers från Avalanche, Dreamhack, Jadestone, Starbreeze och Paradox Interactive småfifflar i varje hörn är det lätt att tappa kontrollen.

 För mitt lag var inte ett dugg bättre än motståndarna när det gälle fultrick. Trots rätt jämna resultat gick det så klart åt fanders på nolltid. Den enda match vi faktiskt vann var mot Vivendi på walkover… För de dök aldrig upp. Vi fick stekas i solen istället. Stackars oss.

 Och dåliga förlorare - det fanns det faktiskt löjligt gott om. Alltför många muttrade om att domaren måste vara mutad, de måste ha glömt räkna frivarvet och ett slag visst slag som inte borde gillts. Lite väl ofta hörde man “Vinner man är man ingenting” “Man är här för att vinna” och “Vi borde ha vunnit”. Herregud, överklaga inte Game Over.

Fast trots allt mitt gnäll om gnället var det ruskigt trevligt alltsammans. Att en av silvermedaljörerna var vänlig nog att ge mej sin vinsttröja med PEGI-symbolen för våld som han belönats med var definitivt ett plus i kanten. Fast jag tog den för att han hotade med att bränna upp den när han kom hem. Och det kunde jag ju inte tillåta.