För ett bra tag sen fick jag meddelande från min närmsta granne. Han bar en hälsning från grannarna tvärsöver. De hade sett mej skutta runt, ligga på golvet och boxas vilt i luften. De tyckte att det var väldigt roligt, gratis underhållning mer eller mindre, och var lite nyfikna med vad jag pysslade med. Det var mitt träningstvspel Eyetoy Kinetic.
Saken är den att det nu byggst balkonger för grannarna tvärs över gården. Nu har de ännu bättre insyn i min lägenhet, misstänker jag. Men de ser fortfarande inte tv:n, även om de kanske kan gissa att det står en sån där.
Sen Wii kom har det blivit en del lufttennis, boxning, rockring på wii fit och konstiga balansövningar som bara är humor om man som utomstående tittar på utan tv, ljud eller förklaring. Att jag dessutom fina soliga helgdagar har dragit ner rullgardinen verkar antagligen bara ytterligare suspekt. De måste tycka att jag är en rätt underlig filur.
Det är väldigt underligt. Men så fort jag sätter på Haze får jag huvudvärk. En huvudvärk som försvinner när jag tar bort ljudet.
Visserligen har jag varit bra förkyld, så det är nog inte spelets fel. Fast Boom Blox kan jag spela hämningslöst. Med ljud. Det kanske bara är höga ljud av vapen som avlossas som jag inte klarar av?
Syns att spelet inte är lika dystopiskt elegant som trailern utlovar…
Att vara matt och krasslig är outhärdligt. Jag är alldeles för rastlös för att stå ut nån längre tid. I onsdags slog sjukdom ner som en bomb. På fredag morgon tyckte jag att jag var frisk. Och stressade runt en uppfriskande dag på jobbet. Men min kropp var tydligen inte riktigt redo för det.
Så fredagskvällen var bara lugnt spelande och idag har jag kurat i säng och soffa som en liten gnu och kämpat mot en mördande huvudvärk som var så envis att jag trodde min skalle skulle implodera.
Men en mysig familjemiddag, ett blommigt rödvin och trevlig sällskap klarade jag av och kände hur livsgnistan återvände. Men vännens födelsedagsfirandet jag lovat att bevista fick festa utan mej. För nu sitter jag hemma beväpnad med jordnötsringar och Ben&Jerrys Cheescake Brownie glass och ska slötitta på CSI eller kanske Miss Marple tills jag somnar i soffan. Jag får festa loss nästa helg istället.
Efter att ha kurat hemma i en och en halv dag däckad av en monsterförkylning/outhärdligt halsont känner jag mej relativt återställd och ska studsa iväg till jobbet.
När man är i sjukkoma lyckas jag bara spela enkla spel á la Boom Blox, läsa om mina älskade engelska psykologiska deckare och hålla ett vakande öga på jobbmejlen om det dyker upp nåt akut. Och jag vet, är man sjuk ska man egentligen låta bli att försöka jobba - min chef mejlade mej och beordrade mej att släppa mejlen och kolla skräp-tv inlindad i täcke. Fast det gjorde jag redan, laptopen låg bara händelsevis framför mej på soffbordet…
Jag har sett ofantligt mycket skräp-tv. Det är nästan så man häpnar över hur stort utbud det finns. Massor av asfåniga sitcoms som känns så 90-taliga att man fascineras över att de fortfarande tillverkas. Sen har MTV blivit en fanbärare av skräp-tv genom dejtingprogram och reality program. Next, X-effect, Most Shocking och The hills kan jag väl nu varna för i synnerhet efter att ha forskat i ämnet under min förkylning. Och Top Model och Project Runway har en näst intill hypnotisk effekt, trots att det mest verkar vara repriser av Project Runway.
Har jag hittat nåt bra då? Jajemensan. Tack varemin förkylning upptäckte jag serien Big Love! Jag hade läst om den i nån tidning och sen glömt bort dess existens. En serie om en man och hans tre fruar. TRE fruar. De är nån slags utbrytar sekt till Mormonerna (mormoner håller inte på med månggifte, vill jag påpeka.) och tycker att poligami är idealet. Ha!
Jag förstår inte att mannen i huset Bill Hendrickson inte får hjärnblödning och hjärtattack. Det är väl svårt nog att hålla en pojkvän/flickvän glad och nöjd. Tre stycken är att böna och be om problem. Att de dessutom måste hålla det hela hemligt för omvärlden och schemalägger all karlns vakna och sovande tid gör det inte enklare.
Det är patriarkalt, religiöst och väldigt roligt. I avsnittet jag hittade lyckas Bill bli nyförälskad i en av sina fruar - Barb - och de tu börjar strula i bilen, på hotellrum och hemma över lunchen. För de måste ju hålla det hemligt för de andra fruarna eftersom de helt ställer till schemat och känslofördelningen.
Så Bill och Barb har en otrohetsaffär - fast de är gifta…
De festerna där man pratar mest med okända människor är festerna där man inte har något val. När trettio pers står inklämda på 12 kvadratmeter. Har du en främmande människa i ansiktet är det svårt att inte le och säga hej.
Parkfester är svåra på det sättet. När du lagt ut din filt är det med all sannolikhet där du kommer stanna. Det låter orimligt, det finns en hel park som väntar.
Men man sitter ner. Och så fort man satt sig är man ovillig att förflyttas. Man pratar med nån. Varför ska man byta plats och sätta sig en meter bort. Personen man pratade med innan kan tro att man är sur… Öppen himmel, en sluttande gräsmatta och en filt som inhägnad.
Snubblade över en mystisk mörk bok vid namn Heart-shaped box i helgen. Om en sliten medelålders rockstjärna vid namn Jude som på impuls köper ett utannonserat spöke på internet. Han får en kostym levererad i en hjärtformad box. Och upptäcker att ett spöke flyttat in.
Det skulle kunan vara en underhållande och trevlig historia. Det är det inte. Snart inser Jude att den här vålnaden planerade att flytta in i hans hem innan personen ens hade avlidit. Och att ett svavelosande hat är drivkraften.
Jag har inte läs hela boken än. Men jag får rysningar även läsandes boken i solskenet i en park. Som en mörkare Neil Gaiman. Svårt att motstå. Märkligt nog är tydligen författaren Joe Hill son till allas vår skräckmästare Stephen King…
