Jag piskar nazister så att legobitar flyger, svingar mej dödsföraktande över stup och roffar åt mej gömda skatter. Och det känns helt normalt.

Så fort jag hör signaturmelodin regarerar jag nämligen som Pavlos Hundar. Jag dreglar lite och adrenalinet höjs.

Jag får lust att rota igenom min garderob efter en lämplig hatt.

Jag är en legogubbe - förklädd till Indiana Jones.

Och tur är väl det, när filmen var en sådan new age sörja till äventyr. Cate Blanchett är fantastisk, Harrison Ford har ännu glimten i ögat och äventyren är hisnande. Och ändå kändes Indinana Jones and the kingdom of the crystal skull rörigt och slarvigt berättad med ännu mindre dialog än föregångarna, ett slut som nästan är lika dåligt som Blade och väldigt långa transportsträckor. Och då menar jag inte de gulliga strecken över kartorna…