Hamnade på en pub med vännerna idag. Det var match på skärmarna. EM. Vi ignorerade. Tills jag insåg att ett av lagen var “mitt”lag. När de ledde jublade jag. Jag var nöjd och glad hela matchen. En säker vinst.

I sista straffminuten kom värdlandet dragandes, fick en straff och satte den. Helt utan förklaring blev jag helt förstörd.

Den som tror att det är en fördel att ha tre länder att heja på har fel. Det är bara tre gånger så mycket stress, panik, ångest och smärta…

Mammie och jag kollade fotbollen ikväll. Sverige mot Grekland. Hon ville prata om allt annat än fotboll - vitaminer, jordgubbar och skolavslutning. Jag fräste mest tyst åt henne och var allmänt surmulen.

Sen gjorde Sverige ett superbt mål och ett väldigt konstigt sådant. Nu är jag lite ambivalent mellan överväldigande glädje (min svenska sida) och lite vemodig (min grekiska sida).

De bästa citaten från sportkommentatorerna:

“Han fick utnämningen årets grek och är tysk.” - Om den grekiske förbundskaptenen Otto Rehhagel

“Det är många reservdelar på den mannen” - Om Fredrik Ljungberg med skadade revben som hamnar i kläm

“Hans boot träffade de ädlaste delarna” och “Det där gör väldigt ont.” - Om när Zlatan Ibrahimovic träffas av en pungspark.

“Han lät ganska förtroendeingivande, men det ska å andra sidan en förbundskapten göra.” - Om den svenska förbundskaptenen Lars Lagerbäck i halvtid.

“Bollen ska läggas på mål och helt i mål. Tyvärr, tyvärr.” - Om Chippens försök på mål

“Det är poängen som räknas.”

“Fotboll är inte ett intresse, det är en diagnos”

Anonym läkare

Alla jag vet är just nu lite förälskade i Duffy. En bländande sångerska med en bitskt vass ton som framför låtar genomsyrade av 60-tal filtrerade genom 2000-talet. Skivan har snurrat hela morgonen och jag verkar inte tröttna.

Att videon Mercy placerar Duffy på en piedestal, förlåt podium, är precis vad hon förtjänar. Och att hon är omgiven av synnerligen dansanta Fred Perry poppojkar som faktiskt tar eld är tillräckligt för att få mej att le.

Det var en löjligt fin solskenshelg, jag snodde åt mej lite kvalitetstid på en filt i parker där jag kunde. Och unnade mej en helkväll på Debasers uteservering i glada vänners lag.

Men mestadels har helgen gått åt till att förbättra min blekhet. På jobbet säger dem att jag ser ut som att jag bor i en bunker. Jag har nämligen dragit ner rullgardinen och spelat Ninja Gaiden II när större delen av landets befolkning grillat huden i värmeböljan.

Jag har en intensiv relation till spel som Ninja Gaiden II.

I ena studen älskar jag de biffiga ninjorna i alltför tajta kläder som kan studsa mellan väggarna, springa på vatten och använda så många vapen att vilken kampsportsmästare som helst skulle vara grön av avund och ett stridssystem som kräver skicklighet av sin spelare.

I nästa sekund stör jag mej fantastiskt mycket på att så mycket kraft och resurser verkar ha gått till att få tjejernas bröst att guppa, att replikerna verkar vara skrivna av en 9-åring och att mina fiender är mer envisa än Svarte Riddaren i Monthy Python and the holy grail och verkar fast beslutna att bita ihjäl mej när de befriats från både armar och ben.

Vad händer om du kombinerar en arkeolog med små plastbitar och gömda skatter?

Mannen med hatt och piska är tillbaka - klicka här för att få se recensionen av spelet Lego Indiana Jones!

Det skulle ha spelats en hel del igår. Jag hade hela fyra nya spel hemma att leka med. Jag hade min kompis anna som var väldigt spelsugen. Jag hade coca cola.

Vi började med Racedriver Grid, men gick snabbt snabbt över till det hopplösa tvåspelarläget i Monster Jam till Wii. Vi hade nämliugen druckit en massa fransk cider och det spelet verkade vara mer förlåtande mot misstag som att välta, mosas eller köra in i en vägg.

Allt gick fint tills en envis olle lyckades ringa och övertala oss att vi skulle komma ut ur vårt gryt. Jag blev mutad, jag fick en drink. Den var gigantisk. Kärleksbrygden Missionary´s Downfall. Med den i näven, underliga ansiktsmasker på väggarna och halmtak kände jag mej prima tillfreds - som om jag var mitt i ett Indiana Jones-äventyr. Mmm…

Ett nytt kylskåp ska flytta in hos mej. Så jag övertalade Boogie att dra ut det otroligt gamla kylskåpet ur sin vrå i köket. Då avslöjades ett hemligt utrymme, ett dolt skafferi.

Jag kände mej som en arkeolog vid de dammiga hyllorna, men en övergiven fiskmagnet och ett svartvitt foto som glömts kvar. (fast fotot var en bild på min pojkvän när han var ungefär 15 år gammal pussandes en annan tjej, det ska han få för)

Det irriterande är att det hemliga utrymmet inte kan användas. Nån idiot har byggt skåp över det. Men nu vet jag i varje fall att det finns. Jag ska lägga en låda där med roliga saker och stänga till.

Så hittar jag det kanske om några år igen när jag väl glömt det.

Det kommer bli finfint.

Barnslig, sexistisk och bitande. Sura miner från folk som tycker trailern för PS3 VS WII på Youtube bara är pinsam.

Jag har inget som helst problem med den.

Jag tänker bara på vem jag helst skulle hänga med av tjejerna.

Som en tillfällig partybekantskap är Wii säkert askul och jag gillar också go carts.

Men som en nära vän verkar PS3 bra mycket mer intressant - hon gillar strategiskt tänk, hävdar åtminstone själv att hon är smart och allmänbildad,  är precis som jag karaokenörd och har dessutom popglasögon.

 Och hur kan man inte gilla när PS3 säger att hon är “large and in charge”.

Då fnyser jag mer åt nån som beskriver sig som “I´m just peppy!”

Ledsen, men jag tycker den är askul. Jag undrar mest hur Xbox360 skulel sett ut som tjej?

Jag piskar nazister så att legobitar flyger, svingar mej dödsföraktande över stup och roffar åt mej gömda skatter. Och det känns helt normalt.

Så fort jag hör signaturmelodin regarerar jag nämligen som Pavlos Hundar. Jag dreglar lite och adrenalinet höjs.

Jag får lust att rota igenom min garderob efter en lämplig hatt.

Jag är en legogubbe - förklädd till Indiana Jones.

Och tur är väl det, när filmen var en sådan new age sörja till äventyr. Cate Blanchett är fantastisk, Harrison Ford har ännu glimten i ögat och äventyren är hisnande. Och ändå kändes Indinana Jones and the kingdom of the crystal skull rörigt och slarvigt berättad med ännu mindre dialog än föregångarna, ett slut som nästan är lika dåligt som Blade och väldigt långa transportsträckor. Och då menar jag inte de gulliga strecken över kartorna…