Ska försöka snubbla förbi en visning av filmen Wanted idag. Personligen tycker jag alltid att det är illavarslande när filmer innehåller Angelina Jolie. Inte för att hon inte kan spela, utan för att hon oftast hamnar i filmer där hon inte ens uppmuntras försöka.

Och även i Wanted verkar hon vara schablonhjältinna med stora vapen. Men av trailern att döma verkar det vara en hel del humor inblandad där en vanlig kontorskille ska dresseras att bli en actionhjälte av sällsynt slag… Och det kan ju rädda kalaset.

Jag har aldrig varit med i ett band, men jag har nog alltid velat. Jag har en gång haft ett teoretiskt band vid namn The Limbos. Vi hade låttexter, t-shirtar, hemsida - men aldrig kraft nog att göra det till verklighet.

Så ikväll fick jag för Andra gången i mitt liv spela Rock Band.

Första gången jag spelade så vågade jag bara sjunga, resten av bandet var grabbar. Eller grabbar och grabbar, min chef på trummor och två reklamare i San Fransisco. Alla lulliga och glada.

Men ikväll var det bas, trummor och gitarr som dominerade min repertoar tillsammans med gamla gänget från SvD. Jag tänker inte påstå att jag kände mej som en rockstjärna. För det gjorde jag inte. Men nog kändes det lite som att vi hade ett band ihop. Vi räddade varann från säker undergång - så där som man gör om man är i ett band när någon nån gång gör en bedrövlig insats.

Man drar uppmärksamheten till sig, får publiken att häpna av ett gitarrsolo, en slående sånginsats eller en jäkla massa ös på trummor. Allt för att de inte ska fästa uppmärksamheten på den som har en svacka eller en dålig kväll.

När vi klarade en spelning, ett gig med tre låtar på raken var hjärtat varmt, svetten lackade och det kändes stort. Den animerade publiken jublade och vi kände oss störst, bäst och vackrast. Oövervinneliga.

Jag trodde inte riktigt på Rock Band förrän ikväll. Det är egentligen en fullständig partydödare. Fyra personer som manglar besinningslöst, dunkar på för att bli av med överskottsenergi och sjunger sig hesa medan alla konversationer dödas och alla andra festdeltagare bara står och tittar på och väntar på sin tur.

Men är man bara några stycken är det en lekstuga för vuxna människor.

Med en färgglad bultbräda till trummor, näpna leksaksgitarrer och en chans att sjunga hur högt man vill. Det är ruskigt svårt att inte bli glad då, speciellt med tanke på att vuxna människor leker alldeles för lite. Fast det är mer barnasinne än rockstjärnedrömmar som krävs.

Åldersmärkningsorganisationen USK måste ha en rejäl dos humor.

De har nämligen kommit med nya regler om hur stor deras åldersmärkning ska vara på spelförpackningar… Stor fin logo över hästen.

Morgon. Kaffet skakar liv i kroppen och den här låten får lov att skaka liv i hjärnan, humorn och pulsen. AK, den här låten är fortfarande din!

“Jag kan kolla på internet, dom har säkert koll!”

Morgontrött Olle

Jag fick ett sms igår:

“Ledsen att behöva säga det, men grisen hppar av csi.”

Grisen innebär Grissom.

CSI innebär CSI Las Vegas.

Och jag var helt knäckt i några minuter. Happ, då kan man ju sluta titta på den serien…

“Det var mer att jag upptäckte att vem som helst kan skriva en bok. Jag menar inte att jag är vem som helst, jag menar att vill man bara och har bestämt sig för att det ska bli klart, då är det bara att göra det.”

Yesim Bilgic, debuterande författare med Pause/Play till Nöjesguiden

Och fan vilken skön inställning. Jag har väl haft en massa knäppa bokidéer i mina dar,men Yesim får visst allt att verka skönt enkelt. Bara att skriva. Jag ska nog fatta tagentbordet och göra ett försök omedelbart. Se om det blir nån skön dystopi…

 För övrigt är Yesim ett positivt yrväder i mänsklig gestalt som när jag träffat på henne mest sett ut som Lola i filmen “Spring Lola”. Vad många inte vet är att hon är tokig i tv- och dataspel och skrivit en hel del spelrecensioner i sina dar…

“Det borde finnas gränser för vad man lägger ut på internet. Den hemsida som heter Youtube innehåller massor av skräpfilmer. Allt möjligt trams! Allt från att Bamse knivskär sig i huvudet till att Pingu säger fula ord. Det finns till och med filmer där Mulle Meck skjuter med pistol. Konstigt nog så finns det människor som gillar dessa filmer. Det är viktigt att barn inte råkar komma in på såna olämpliga tramsfilmer.”

Oscar, 11 år, Stockholm i SvD/Synpunkt