Såpp, nu har jag laddat upp en drös gamla SuperPlay krönikor så att alla har lite läsning en stund framöver här på denna numera nedlagda blogg…

Webbtv-programmet Kadooosch är arkiverat på youtube,
 klicka här för att hitta de tidigare Kadooosch-avsnitten!

Klicka här för en intervju för Swedish Game Awards - “Tips from the Jury”

Klicka här för att lyssna på min medverkan i Spelradion: “Som att komma hem”!

Klicka här för att lyssna på min medverkan i Radio Speltorsk Avsnitt 34

Läs intervju med mej på Gamespy: Behind the Curtain of the Opening Cinematic

Klicka här för att lyssna på min medverkan i Radio Speltorsk Avsnitt 92

Tack för allt!

 Hej från boel

Larmen kommer oavbrutet och hoten hänger tungt över våra huvuden dagligen. Kemiska stridsvapen, terrorattacker, muterade virus, hål i ozonlagret och naturkatastrofer. Det är upp till oss gamers att rädda världen. Som vanligt.

Braskande rubriker säger oss att civilisationens undergång är nära. Det är den alltid. Hot i någon form skriker alltid från löpsedlarna. Och då snackar jag inte ens om spelvärlden utan om det verkliga livet utanför datorn eller tv-spelet.

Fast visst kunde jag prata om spelen, för spelvärlden har en förmåga att fånga upp alla hot som kan riktas mot oss och göra dem konkreta. Medan politiker talar stelbent om vad växthuseffekten på lång sikt kan orsaka så målar spelen upp den verkligheten och gör det så realistiskt att insikten sjunker in. Spelare måste vara de mest samhällsmedvetna medborgare som finns i hela världen.

Säg något vi inte utsatts för. Nämn en enda katastrof som ödelägger hela områden eller skakar om otaliga människors tillvaro som vi inte genomlidit. Minusgraderna sjunger allt djupare och världen täcks av is, medan vi strider besinningslöst om de sista utposterna där mänskligheten kan överleva. Bördiga områden vittrar bort i ökensand. Virus som slår ut befolkningen eller kärnvapenkrig som skapar mutanter och tvingar mänskligheten under jord. Enorma globala företag tar makten över våra liv och terrorismen drabbar oss i alla dess former. I en del fall utspelas striderna med oss på terroristernas sida fast då kallas terroristerna vanligtvis frihetskämpar och avslöjar att myntet har två sidor.

Alla dessa dystopier är naturligtvis fiktiv skildring av ett mardrömsliknande samhälle för att ge oss utmaningar och adrenalinchocker. För vem vill spela spel där allt är frid och fröjd? Kanske finns inga politiska underliggande budskap nergrävda i alla spel, men spelen skapar en beredskap någonstans i våra bakhuvuden.

Gamers möter alla de reella hoten dagligen i artificiell form. Så när den riktiga varan väl kommer så misstänker jag att vi inte kommer att bli paralyserade av skräck eller handlingsförlamade. För vi har redan tjuvtränats i alla upptänkliga katastrofsimulatorer. Vi har hjärntvättats med resonemanget att det alltid finns en lösning på alla problem. När alla andra ser situationen som hopplös så står vi och snackar ihop oss för vad vi kan göra åt saken. Jag menar, vi befinner oss redan i framtiden. Vi koloniserar planeter och ger oss iväg till andra universum. Vad skulle möjligen kunna skrämma oss här och nu? En gamer ger inte upp. Det finns inte i oss. Vi är så förbannat envisa, möjligen dumdristiga, och ger oss fan på att lösa skiten. Om ens en bråkdel av hoten som finns IRL skulle bli verklighet och helvetet brakar loss kan du vara säker på att jag vill ha en gamer vid min sida. Då skulle jag känna mej trygg.

Boel Bermann Ska bli en duktig flicka och försöka köpa mer kravmärkt, använda lågenergilampor, cykla mer, äta mer grönsaker och stänga av både tv:n och tv-spelskonsollerna när hon går hemifrån.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY#135 Maj 2007

Vem har inte barndomsdrömmen någonstans i sin själs mörka vrår om att ha superkrafter? Vem har inte haft diskussionen om vilka superkrafter man helst vill ha? Men Boel Bermann hämtar kryptoniten.

Superhjältar har varit mina största idoler sedan jag som liten grävde ner mej i farligt lutande högar av Marvelserier tillsammans med min bästis. Och snabbare än man kan säga ordet “serietidning” fann sig Modesty Blaise utkonkurrerad av Storm - kvinnan som kunde sparka väderpresentatörernas kartor i röven.

Men i superhjältesspelen har superhjältarna tappat fotfästet och blivit klyschor av sig själva. De rusar för det mesta besinningslöst fram utan den minsta osäkerhet för att spöa diverse superskurkar på löpande band. Med en axelryckning tar du en anspråkslös flygtur eller tar en promenad uppför en lodrät vägg. Big deal. Det är som att hoppa in i en färdigkonstruerad karaktär i WoW köpt för dyra pengar - visst är det behändigt, men du har inte format den själv kan du inte känna stolthet över de mäktiga krafterna.

Så att spela ett spel där du från första sekunden har ett helt artilleri med superkrafter är som att börja på level 100 i ett rollspel. Det känns inte som en utmaning. Visst möter du superskurkar som kan mosa dej till en blöt fläck, men någonstans i bakhuvudet vet du också att du själv skulle kunna göra mos av en majoritet av befolkningen om du var på det humöret.

Det ultimata vore istället att successivt få växande krafter beroende på vilka tekniker du själv fibblar och donar med. Springer du mycket så var beredd på att lära dej springa fortare än ljuset. Använder du råstyrka kan du börja med att nita någon för att gå vidare till att krossa byggnader… Du förstår receptet.

Att ha superkrafter blir slentrian på ingen tid alls. Varför? För att vi identifierar oss först och främst med superhjältarnas svagheter - inte deras styrkor. Vi tycker om Batman för att han är ett knippe neuroser och drivs av hämnd för att hans föräldrar brutalt mördades. Peter Parker står på idollistan för att han är precis lika nördig som vem som helst, aldrig lyckas få brudar och försöker försörja sig som frilansfotograf. Rouge som inte kan hångla eller ha sex för att hon suger liv och must ur sin partner och Wolverine som är en rotlös och förvirrad badboy med ett utplånat förflutet.

I ett spel måste de mörka och svaga sidorna lyftas fram. För att karaktärerna ska ha ett djup och en trovärdighet ska de gärna vara antihjältar och plågade själar. Ta Kratos i God of War eller vår allra käraste prins i Prince of Persia: Two Thrones - två män som båda förlorat det mesta som gjorde livet värt att leva. Det kommer inte en putslustig kommentar varenda gång de öppnar munnen och de är inte oförstörbara.

Stålmannen framstår i jämförelse som menlös och fyrkantig i all sin oövervinnerlighet. Let’s face it - hur ofta har jag en bit kryptonit i handväskan?

Att skapa sina egna superhjältar från grunden är en helt annan sak än att ta sig an gamla färdigstöpta Marvelklassiker. Att spela spel som Marvel: Ultimate Alliance ger bara en murrig nostalgitripp utan identifikation. Ska det vara så svårt att fatta att vi vill skapa våra egna hjältar - inte få dem levererade av Fed Ex?

Boel Bermann Är fortfarande nördigt förälskad i Storm, Rouge, Phoenix, Elektra, Scarlet Witch och Mystique. Men skapar hellre sin egen superhjältinna.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #133 Mars 2007

Fylld av förväntan sjunker du ner i den mjuka soffan hos polaren. Äntligen ska du, tusen år efter alla andra, få spela det enorma och stillsamma Shadow of the Colossus. Försiktigt börjar du röra dig i den främmande majestätiska världen och känna på kontrollen.

Då kommer ordern: ”För att du ska komma upp på hästen ska du stå bredvid hästen och trycka triangel.” Du suckar inombords, men fortsätter. När den första kolossen tornar upp sig hotfullt mot horisonten börjar du fundera hur han ska fällas med din lilla krigare. Letar efter hans svaga punkter och blottor. Efter bara några sekunder suckar vännen brevid dig i soffan rastlöst och frågar om du fattat grejen än. Du börjar mumla något om att sikta med svärdet mot fötterna och får ett jämmerligt utdraget stön som svar följt av:

”- Nej, nej, så fort den lyfter på bakfötterna så ska du skjuta på den mjuka delen bakom foten med pilbågen. Då faller den ner på knä en stund och då kan du klättra upp längst de ludna delarna på benet…”

Tack som fan. Där var den spänningen, det klurandet och den utmaningen över. Nu återstår bara välkoordinerad slakt på schemat.´Kom igen, finns det något värre än att spela ett helt nytt spel framför ögonen på polaren som redan spelat igenom det? De hjälpsamma råd haglar stup i kvarten och du liksom ser hur det rycker i fingrarna för att den personen inte vill något hellre än att slita kontrollen ur dina fingrar och göra ”rätt”.

Och det driver mig till vanvett. Jag får prestationsångest. Jag känner att jag borde behärska kontrollen på tre röda. Jag sitter oroligt och bara väntar på att den personen ska erbjuda sig att ta över och jag är fullt beredd att bita de hjälpsamma fingrarna hårt med små sylvassa tänder.Och det är ungefär här som jag inser att möjligheten att lira ett nytt, fantastiskt spel har gått om intet. I bagaget har jag fått en oombedd rådgivare som styr och ställer om hur jag ska göra. Det fattar ju vem som helst att det är bra mycket enklare att sitta där som en backseat driver och gnöla och gnälla på den som spelar, speciellt om personen redan varit i området som för dej är okänd mark.

Det handlar förstås i grund och botten om att man omedvetet slår på bessrwisser autopiloten när man ser en annan person försöka lära sig något man själv redan bemästrat. Jag har själv varit där flera gånger. Men jag jobbar på att hålla tyst och häftar gladeligen igen käften om någon säger ifrån. För det sista jag själv vill ha när jag lirar är en curlingförälder som vakar oroligt över varje rörelse på en meters avstånd. Som anser att inget ska få förhindra min framfart i spelet och – om det finns monster eller demoner som nog är för svåra för den tafatta nybörjaren – ständigt rycker ut med sopborsten och snor kontrollen för att bana väg för den ovane.

För min egen del gör friktionssfria banor att jag blir lat och ointresserad av spelet. Får jag för lite tuggmotstånd uppstår ingen kärlek för spelet. Istället dödar det all potential att uppfatta dess storhet.

Men det är upp till dej att bita ifrån. Den överhjälpsamma ännen är sannolikt omedveten om det grova intrånget i din spelupplevelse. För det värsta är att besserwisserinstinkten till viss del är berättigad. Den som spelat spelet kan och vet bättre än dej och kan inte hålla tillbaka sitt begär att upplysa världen om detta faktum. Men jag avskyr råden, hjälpen och instruktionerna. Håll fingarna borta från kontrollen och låt mig slakta mina kolosser ifred. Död åt alla backseatdrivers!

Boel Bermann Lånar gärna vännernas favoritspel, men kräver att de håller sig på ljusårs avstånd från henne när hon ska spela dem.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #132 Februari 2007