Ett muterat supervirus har trängt in i världens otaliga spelare genom handkontrollerna. Boel Bermann förklarar varför all vaccinering är både lönlös och onödig.

Nu hände det. Igen. Som i slow motion ser jag hur min stackars misshandlade älskling sakta faller till marken. Mina läppar formar ett ordlöst skrik. Mina ögon vidgas och pupillerna vidgas ju mer adrenalinet stiger. Min kropp har kastat sig fram med utsträckta armar i ett lönlöst försök att offra sig själv för att hindra den för att skadas. Mina fingrar snuddar vid den mörka plasten, men greppet är för tunt och min PS2 smäller i marken och rör upp ett knappt synligt lager damm. Hjärtat slår fortare än jag trodde var möjligt.

Från slow motion till fast forward. Fingrarna fumlar desperat efter ett livstecken, en puls, en lampa som lyser rött. Jag trycker på knappen, ljuset slår över till grönt och mitt PS2 drar igång med ett varmt spinnande. Jag drar en djupt, darrande suck av innerlig lättnad. Ännu en gång har jag tippat på gränsen till avgrunden. Ännu en gång har jag och PS2 överlevt. Men hur många gånger till kan jag räkna med samma tur?

Jag lär mig inte av mina misstag. Gång på gång händer det att jag drar ner den på golvet. Orsaken är följande: när jag spelar tv-spel blir jag en mupp. Jag dyker, duckar, vrider mig, ryggar tillbaka, slår, skriker, rycker till och beter mig med andra ord inte helt normalt. Utan som om jag vore i spelet. Skriker, stönar, viftar frenetiskt med armarna.

“Alla dessa lugna, normala, sansade människor
grips av tics, spasmer och en släng av Tourettes syndrom”

Proffsiga spelare ska inte bete sig så, enligt myten. Man ska sitta i soffan och se lite lagom cynisk och distanserad ut har jag hört. Med stenansikte. Som i poker. Om ett lugnt avslappnat ansiktsuttryck är vanlig proffspoker så är jag med mina små egenheter Celebrity Showdown Poker. Överdrivna, fånar mig och verkar vid första anblick inte veta vad jag sysslar med…

Som tur för mig är jag långt ifrån ensam. Många av mina vänner är spastiker. Det är som att gå in i en torktumlare när man lirar tillsammans. Alla dessa lugna, normala sansade människor grips av tics, spasmer och en viss släng av tourettes syndrom. Jag misstänker starkt att det är en epidemi. Konsolviruset sprider sig över världen.

Att vara drabbad av viruset är inget att skämmas över. Det är lätt att tro det när man stöter på en del elitistiska gamers som uppvisar överseende nedlåtenhet och är stolta över sin självbehärskning. Men det finns en enkel, självklar anledning till rörelserna och det är exakt samma anledning som att det finns en vibrator i handkontrollen - för att förstärka känslan. Tills de uppfinner en stol som vibrerar, skakar, vrider sig och ryggar tillbaka får jag nöja mig med min kropps försvarsmekanismer med adrenalin, endorfin och frustration.
Att spela ointresserad är höjden av meningslöshet. Efter att ha spelat i några timmar kan jag vara helt utmattad. Men vansinnigt lycklig. Även om mitt Playstation 2 olyckligtvis har fått sig några törnar och att jag borde skämmas över att jag inte införskaffat trådlösa kontroller…

Fast om några månader kan jag lägga mina svettiga handflator på min egen Xbox 360 där trådlös kontroll intelligent nog ingår i paketet. Och inombords suktar jag innerligt efter Nintendo Revolutions handkontroll som låter mig styra spelet genom handrörelser - det slutgiltiga beviset på att vi spastiker är de som överlever och att vårt virus bara är en genetisk utveckling av vår mänsklighet. En evolution som, i likhet med X-men, gör oss oövervinnerliga. Den dagen får jag äntligen gå in i en värld där mitt frenetiska viftande inte gör så att spelmaskinerna dundrar i golvet varje gång jag avvärjer ett svärdshugg…

Boel Bermann
ser i sina feberyror i virusets framfart en spelframtid fylld av rörelsestyrda kontroller som ger korta elstötar,
vibrationer och ryckningar i skakande soffor med surroundljud som maximerar spelupplevelsen.

 Publicerad i SuperPLAY #120 2006