Snälla, hata mig inte. Det är inte mitt fel att vårt förhållande krisar.

Jag öppnar ögonen. Luften i sovrummet är varm och kvav - precis lika stillastående som vattnet i ett akvarium. Mitt huvud värker i flera nyanser och nivåer och tungan känns som en fuktig frottéhandduk. Jag kisar motvilligt mot klockan på skrivbordet och inser att den börjar närma sig lunchtid. Påträngande solljus tränger igenom de nedfällda persiennerna. Kroppen är illamående på det sätt som kommer av sena kvällar i kombination med skräpmat som chips, pizza, mikropiroger och läsk. Den skriker efter näring. Du ligger bredvid mig, fortfarande djupt inne i sömn.
Jag begraver huvudet i den sömnvarma kudden och försöker minnas vad som egentligen hände igår.

Plötsligt minns jag bråket. Jag har nästan aldrig sett dig så arg. Det var tårar i ögonen på dig när du skrek att du inte fick något utrymme. Att du kände dig förbisedd, att du inte fick någon tid alls, att det var som att jag knappt märkte att du fanns.
Sen tog du ditt glas med Coca Cola och gick in i köket för att röka. Jag satt kvar nedsjunken i soffan - förstummad. Tankarna virvlade omkring när jag funderade på om du kanske hade rätt. Fast jag förstod inte, jag tyckte inte att jag hade gjort något fel.

När du kom tillbaka hade du inte lugnat ner dig alls. Hela du skakade fortfarande av ilska. Du fortsatte att kasta hårda ord mot mig som jag fångade in och lade ner framför mig. Jag orkade inte försvara mig.
Enligt dig så tog jag all tid, all plats, jag kvävde dig. Bara för att jag var så envis om att behålla kontrollen. Du hade tröttnat på att vara så snäll och överseende.
Din röst måste ha ekat ända ut på gården när du skrek att jag skulle släppa kontrollen någon gång - den var faktiskt inte en förlängning av min arm.

“Jag vet vad jag ska säga - att jag fullständigt håller med dig om att spelproducenterna har ärthjärnor som inte vill inse att äventyrsspel passar folk som är kära i varann och vill spela tillsammans. “

Och hur du hatade varenda korkad, urusel spelproducent som inte hade fattat att det inte bara är sportspel och fightingspel som man vill spela tillsammans med en 2-player funktion. Och att du allra mest hatade slogan till Demonstone “The greatest battles are never fought alone” när spelet bara kan spelar av 1 player…
Jag kände mig orättvist uthängd. Jag kanske hade klamrat mig vid handkontrollen en aning för länge, men ändå…

Jag räckte uppgivet över kontrollen och gick och hämtade grillchipsen. Jag hörde dig muttra att om jag skulle ha varit en hamster skulle kontrollen befunnit sig i mina kindpåsar vid det här laget. Fast det bevärdigade jag inte med ett svar. Det blev en sen, sammanbiten kväll. Jag fick mest titta på medan jag satt och funderade över vilka spel med co-op funktion som kan vara värda att investera i.

Nu ligger jag här i sängen och väntar på att du ska vakna. Jag har förberett vad jag ska säga. Det är möjligt att du fortfarande är arg, men det här är verkligen något vi behöver prata om. Jag vet vad jag ska säga - att jag fullständigt håller med dig om att spelproducenterna har ärthjärnor som inte vill inse att äventyrsspel passar folk som är kära i varann och vill spela tillsammans.

Och att jag av just den orsaken tror att Playstation 2 inte längre är tillräckligt för våra behov eftersom vi har spelat igenom så många av de 2-player spel som finns på marknaden. Smidigt och snyggt ska jag ha en allvarlig ton och konstatera att om du menar allvar och verkligen vill spela spel tillsammans med mig utan att behöva dela på speltiden så måste vi nog investera i Gamecube och Xbox 360 så att vi får större spelutbud att välja på. På det sättet kommer vi båda att få våra behov tillfredsställda…