Gräset är alltid bländande smaragdgrönt, stjärnorna tindrar på natten genom stormen, träden vajar smeksamt i vinden och blommor lyser i all sin färgprakt.

Boel Bermann vill slita idyllen i bitar.

Jag stinker. Det måste jag rimligtvis göra.  Alla fiender skulle rimligtvis fly åt motsatt håll istället för att mucka bråk bortsett från orcher som själva har hygienproblem. Jag har inte bytt rustning på flera veckor och simturen genom det kristallklara vattnet räknas inte, det borde bara fått rutningen att rosta. En smutsig hinna täcker hela min kropp. Men det syns inte. Jag är skitsnygg och håret ligger perfekt. Jag kan charma byxorna av vem jag vill i storstan utan att ta till magi.

Så varför längtar jag efter att stöta på en grumlig insjö eller ett stinkande träsk där feta välmående iglar fäster sig på min rygg och måste rivas av med kniv och brännas bort med flaming hands för att såren ska sluta blöda? Eller ett välförtjänt ärr där någon senast drämde svärdet i mej? Ibland får jag som en darrig sockerchock av fantasy. Som att ha varit på ett nöjesfält och proppat i mej sockervadd och läsk och chokladkaka jag vann på ett lotteri. Jag vill bara kräkas ut överdosen av rosa fluff.

Någonting inom mej längtar som besatt efter skitigare, köttigare och dammigare rpg-spel. Ju mer avancerade och utmanande spelen blir desto mer trött blir jag på allt som är finputsat och renrakat och gulligt. Jag är inte fem år, då skulle jag inte klara att spela.

Många krigsspel ligger ljusår före fantasyspelen. De har fattat hela grejen med smutsig socialrealism. Jag bangar inte att äta råa ormar av nödtvång, men det har jag aldrig behövt göra i Oblivion. Där stoppar jag mest i mej allt jag hittar av ren nyfikenhet. Precis som i filmerna Sagan om Ringen-trilogin så vill jag att mina karaktärer ska ha ont i fötterna, vara smutsiga och gnälliga och småsinta. Maten tar slut och Gollum är den enda som får sin dagliga sushi medans de andra tjafsar.

Kom igen, vi vet alla att Harry Potter inte skulle vara en sån hit om inte hans vardagstråkiga tillvaro låg i skarp kontrast till allt det magiska han kan uppleva. På samma sätt som att Neil Gaimans Neverwhere eller American Gods inte skulle vara lika uppseendeväckande om de inte uppfinner parallella universum där häxor och änglar skymtar mellan de trista kontorsjobbsbåsen. Fahrenheit har fattat det där, det är ett fantasyspel som utspelar sig mellan relationstrassel och nio till fem-jobb. Fantasyspelen har bara snuddat vid det outforskade området. Magin blir mer magisk när den ställs sida vid sida med sånt vi själva upplever dagligen.

Allt är så disneyfierat i RPG. Du trampar aldrig i björnbajs, äter rått och kött för att du inte vågar tända en eld av rädsla för upptäckt eller får ingrodda smutsiga kläder. RPG behöver suga åt sig så mycket som de kan av krigsaspelen. I riktiga kampanjer var det inte så. Efter att ha tillfångatagits av monster i odefinierad borg och blivit försökskanin sjönk min karisma drastiskt på grund av gröna blemmor i ansiktet. Jag satt och muttrade tvärförbannad. Ändå längtar jag tillbaka.

Som någon sa i ett hyllningstal till Håkan Hellström: “Amatörer kopierar, genier stjäl”. Så jag vill uppmana alla spelutvecklare att skamlöst plocka på er av den deprimerade hjälten utan livsgnista i Splinter Cell: Double Agent, den sammanbitna realismen i Metal Gear Solid 3 och fyll armarna med den gråa dystopiska stämningen i Battlefield 2142 och gör det till ert eget. Även dvärgar, magiker och alver behöver lite skit under naglarna ibland…

Foto: Jennie Johansson