Sedan stenåldern har människor varit besatta av att samla och lägga upp förråd inför kommande kristider. Som små ekorrar inför vintern. Mina kindpåsar är fyllda av vapen. Jag lider av hamstersjukan.

Monstret stormar mot mej.
Jag petar försiktigt på min laserkanon och lyfter den tveksamt.
Den klumpiga och vanställda varelsen kommer allt närmare.
Jag tar ner kanonen. Velar. Smeker den lite ömt. Och stoppar undan den.
För jag har ju inte hur många skott som helst kvar i laserkanonen… Jag borde nog vänta. På en större boss, en jobbigare strid, ett större uppdrag.
Och plötsligt står jag där snopen medan eftertexter rullar. Spelet är slut, kampen över.
Jag har hur mycket vapen och ammunition som helst och har inte använt ett skvatt.

Jag lider av hamstersjukan. Och jag vet att jag inte är ensam på den fronten. Det finns hela horder av gamers där ute som i likhet med mej alltid tror att något värre väntar vid horisonten och ransonerar sina vapen som mat och vatten under ett pågående krig. Hamstrar på svärd, maskingevär, magiska stavar, drycker, magiska stenar - you name it…
Istället för att fatta faktum - att det är här och nu det största hotet finns och att vi måste överleva just den här striden för att komma vidare - kämpar vi tappert i underläge med de allra klenaste vapen vi kan hitta.
Kanske är vi skadade av vår omgivning. Hela vårt samhälle är genomsyrat av fanatisk tro på att det är viktigt att spara på allt möjligt och att det är oansvarigt att inte tänka på framtiden.
Det är anledningen till varför vindar, förråd, garderober och skåp svämmar över av halvtrasiga möbler, alldeles för små kläder och dammiga pluggböcker. För att vi sparar på det i fall att det skulle komma till användning. För att vi fått lära oss att “den som spar han har”.
Trots att vi vet att det kommer sluta med att vi någon gång får spasmer och dumpar allt hos Myrorna.

Spel som Oblivion är livsfarliga på sparfronten, de tillåter dig att grotta ner dig i ägodelar. Tar den abnormt stora packningens utrymme ändå slut är det bara att lägga på en magisk liten sten med feather och så kan man bära ytterligare några hundra kilo.
Då känns inställningen i Halo 3 avsevärt sundare. Ett eller två vapen i nävarna. Granat i bakfickan. Rustning. Du måste välja, slänga bort favoritvapnen, kill your darlings.

Visst kan hamstersjukan göra spelet mer spännande. För att oddsen jämnar ut sig. Det blir svårare. Men det är ändå inte värt det. Hur kul är det att veta att alla de där helt magiska, fantastiska underbara vapnen inte kom till användning?
Att göra upp beräkningar för kommande strider eller att ha noggrann översikt över sina investeringar och ägodelar är en urbota trist sak som inte borde höra hemma i spelens värld. IRL kan det säkert vara bra att göra vuxna saker som att pensionsspara. Men inte i spelen.
Du blir bara en Joakim von Anka som sitter där och bevakar varje föremål du roffat åt dej. Buffertsparande ska vara en stötdämpare för de hårda smällarna. Men vilken smäll kan kännas hårdare än den som knockar dig ur spelet?
Nästa strid kan vara din sista chans att få bränna av laserkanonen. Ta den. Den som spar i spel har nada. Och den som använt mest saker när spelet är slut vinner.

Boel Bermann samlar IRL på CSI Las Vegas, pocketböcker och dammråttor.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay#140 Oktober 2007