Den starkaste överlever och alla andra dör. Slakten pågår framför mina ögon och ännu en vän dör i mina armar. Nej, det är inte Battlefield. Nej, det är inte Gears of War. Det är det senaste barnspelet.

Små, bedårande, storögda söta djur i en prunkande, blomstrande, översvallande trädgård. De blir kära, hånglar, får nya små knoddar, sover, strosar och… äter upp varann?Det är inte så att jag inte visste att djur äter upp varann. Det är ingen newsflash. Men första gången det hände i Viva Piñata blev jag chockad, skrämd och uppskakad. För att konstrasten mellan det sockersöta och kampen för överlevnad blev som en käftsmäll.

I de flesta spelen där man rör sig ensam är det jag själv som står för slaktande. Jag äter inte upp folk så ofta bortsett från en och annan orm i Metal Gear Solid 3, men jag skjuter levande varelser med pistoler och gevär, rullar upp dem på bollar, hugger i dem med en machete, slåss med nävarna och alla andra avrättningsmetoder ni kan tänka er.

I Viva Piñata så kan man på sin höjd dänga till någon med en spade, men de små liven sköter ju slaktandet själva. Det är verkligen hela det naturliga urvalet där de starkaste överlever. Ditt uttalade mål är ju i all enkelhet att bygga upp en invecklad och fungerande näringskedja.
Växter, sen växtätare och sen köttätare där varje del mumsar i sig det som står tre steg ner i näringskedjan. Det är sannerligen Darwinism när den skenbart är som fluffigast. Piñatas hamnar i luven på varandra och både äts upp och dödas så att godiset flyger åt alla håll och kanter. Därför är Viva Piñata är ett av de mest brutala spel jag någonsin spelat.

 Det sägs vara först och främst ett barnspel. Gulligt, runt och färgglatt som barn blir alldeles tokiga av. Och visst kan man väl tycka att det bara är bra att barn lär sig tidigt hur hårt livet är och hur grym kampen för överlevnad är. Det sjunker nog in i deras små oskyldiga barnasinnen och ger dem trauman upp i vuxen ålder som de måste bearbeta med terapi under många långa dyra timmar.

Den lysande gröna trädgården är som en säsong av Robinson med isolerade underliga djur som ska hålla sams. Det finns inte på kartan att det ska hända. Alla deltagarna som bor på det lilla utrymmet bråkar och tjafsar, äter upp varandra, blir sjuka och gnälliga och tänker mest på sig själva. Det är definitivt ett vuxenspel och jag är inte helt säker på att barn i unga åldrar bör utsättas för det.

Fast jag är ändå glad att utvecklarna hittills skippade sexlektionen. Att de bara låter sina små djur ha en speciell “love dance” och skaka loss på dansgolvet som raggningsmetod för att sedan få en storkpiñata som levererar de nyfödda utan förklaring. Men det kommer säkert i en uppföljare. Så att föräldrar slipper ta det där samtalet om blommor och bin.

Boel Bermann
Har grävt ner sig så djupt i Viva Piñata att det växer gräs ur öronen på henne.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay