Larmen kommer oavbrutet och hoten hänger tungt över våra huvuden dagligen. Kemiska stridsvapen, terrorattacker, muterade virus, hål i ozonlagret och naturkatastrofer. Det är upp till oss gamers att rädda världen. Som vanligt.

Braskande rubriker säger oss att civilisationens undergång är nära. Det är den alltid. Hot i någon form skriker alltid från löpsedlarna. Och då snackar jag inte ens om spelvärlden utan om det verkliga livet utanför datorn eller tv-spelet.

Fast visst kunde jag prata om spelen, för spelvärlden har en förmåga att fånga upp alla hot som kan riktas mot oss och göra dem konkreta. Medan politiker talar stelbent om vad växthuseffekten på lång sikt kan orsaka så målar spelen upp den verkligheten och gör det så realistiskt att insikten sjunker in. Spelare måste vara de mest samhällsmedvetna medborgare som finns i hela världen.

Säg något vi inte utsatts för. Nämn en enda katastrof som ödelägger hela områden eller skakar om otaliga människors tillvaro som vi inte genomlidit. Minusgraderna sjunger allt djupare och världen täcks av is, medan vi strider besinningslöst om de sista utposterna där mänskligheten kan överleva. Bördiga områden vittrar bort i ökensand. Virus som slår ut befolkningen eller kärnvapenkrig som skapar mutanter och tvingar mänskligheten under jord. Enorma globala företag tar makten över våra liv och terrorismen drabbar oss i alla dess former. I en del fall utspelas striderna med oss på terroristernas sida fast då kallas terroristerna vanligtvis frihetskämpar och avslöjar att myntet har två sidor.

Alla dessa dystopier är naturligtvis fiktiv skildring av ett mardrömsliknande samhälle för att ge oss utmaningar och adrenalinchocker. För vem vill spela spel där allt är frid och fröjd? Kanske finns inga politiska underliggande budskap nergrävda i alla spel, men spelen skapar en beredskap någonstans i våra bakhuvuden.

Gamers möter alla de reella hoten dagligen i artificiell form. Så när den riktiga varan väl kommer så misstänker jag att vi inte kommer att bli paralyserade av skräck eller handlingsförlamade. För vi har redan tjuvtränats i alla upptänkliga katastrofsimulatorer. Vi har hjärntvättats med resonemanget att det alltid finns en lösning på alla problem. När alla andra ser situationen som hopplös så står vi och snackar ihop oss för vad vi kan göra åt saken. Jag menar, vi befinner oss redan i framtiden. Vi koloniserar planeter och ger oss iväg till andra universum. Vad skulle möjligen kunna skrämma oss här och nu? En gamer ger inte upp. Det finns inte i oss. Vi är så förbannat envisa, möjligen dumdristiga, och ger oss fan på att lösa skiten. Om ens en bråkdel av hoten som finns IRL skulle bli verklighet och helvetet brakar loss kan du vara säker på att jag vill ha en gamer vid min sida. Då skulle jag känna mej trygg.

Boel Bermann Ska bli en duktig flicka och försöka köpa mer kravmärkt, använda lågenergilampor, cykla mer, äta mer grönsaker och stänga av både tv:n och tv-spelskonsollerna när hon går hemifrån.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY#135 Maj 2007