Fylld av förväntan sjunker du ner i den mjuka soffan hos polaren. Äntligen ska du, tusen år efter alla andra, få spela det enorma och stillsamma Shadow of the Colossus. Försiktigt börjar du röra dig i den främmande majestätiska världen och känna på kontrollen.

Då kommer ordern: ”För att du ska komma upp på hästen ska du stå bredvid hästen och trycka triangel.” Du suckar inombords, men fortsätter. När den första kolossen tornar upp sig hotfullt mot horisonten börjar du fundera hur han ska fällas med din lilla krigare. Letar efter hans svaga punkter och blottor. Efter bara några sekunder suckar vännen brevid dig i soffan rastlöst och frågar om du fattat grejen än. Du börjar mumla något om att sikta med svärdet mot fötterna och får ett jämmerligt utdraget stön som svar följt av:

”- Nej, nej, så fort den lyfter på bakfötterna så ska du skjuta på den mjuka delen bakom foten med pilbågen. Då faller den ner på knä en stund och då kan du klättra upp längst de ludna delarna på benet…”

Tack som fan. Där var den spänningen, det klurandet och den utmaningen över. Nu återstår bara välkoordinerad slakt på schemat.´Kom igen, finns det något värre än att spela ett helt nytt spel framför ögonen på polaren som redan spelat igenom det? De hjälpsamma råd haglar stup i kvarten och du liksom ser hur det rycker i fingrarna för att den personen inte vill något hellre än att slita kontrollen ur dina fingrar och göra ”rätt”.

Och det driver mig till vanvett. Jag får prestationsångest. Jag känner att jag borde behärska kontrollen på tre röda. Jag sitter oroligt och bara väntar på att den personen ska erbjuda sig att ta över och jag är fullt beredd att bita de hjälpsamma fingrarna hårt med små sylvassa tänder.Och det är ungefär här som jag inser att möjligheten att lira ett nytt, fantastiskt spel har gått om intet. I bagaget har jag fått en oombedd rådgivare som styr och ställer om hur jag ska göra. Det fattar ju vem som helst att det är bra mycket enklare att sitta där som en backseat driver och gnöla och gnälla på den som spelar, speciellt om personen redan varit i området som för dej är okänd mark.

Det handlar förstås i grund och botten om att man omedvetet slår på bessrwisser autopiloten när man ser en annan person försöka lära sig något man själv redan bemästrat. Jag har själv varit där flera gånger. Men jag jobbar på att hålla tyst och häftar gladeligen igen käften om någon säger ifrån. För det sista jag själv vill ha när jag lirar är en curlingförälder som vakar oroligt över varje rörelse på en meters avstånd. Som anser att inget ska få förhindra min framfart i spelet och – om det finns monster eller demoner som nog är för svåra för den tafatta nybörjaren – ständigt rycker ut med sopborsten och snor kontrollen för att bana väg för den ovane.

För min egen del gör friktionssfria banor att jag blir lat och ointresserad av spelet. Får jag för lite tuggmotstånd uppstår ingen kärlek för spelet. Istället dödar det all potential att uppfatta dess storhet.

Men det är upp till dej att bita ifrån. Den överhjälpsamma ännen är sannolikt omedveten om det grova intrånget i din spelupplevelse. För det värsta är att besserwisserinstinkten till viss del är berättigad. Den som spelat spelet kan och vet bättre än dej och kan inte hålla tillbaka sitt begär att upplysa världen om detta faktum. Men jag avskyr råden, hjälpen och instruktionerna. Håll fingarna borta från kontrollen och låt mig slakta mina kolosser ifred. Död åt alla backseatdrivers!

Boel Bermann Lånar gärna vännernas favoritspel, men kräver att de håller sig på ljusårs avstånd från henne när hon ska spela dem.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #132 Februari 2007