Spel har ingen medkänsla. De pysslar inte om dej när du är sjuk. Boel Bermann efterfrågar nästa generations spel som kan klappa en på huvudet och lova att allt blir bra.

Varje cell i din kropp är bedövad. Allt ljud i ditt huvud låter som en uråldrig lp-spelare satt på för lågt tempo och med samma knastrande. Ögonen är rödsprängda efter en natt av febrig frossa och turbulenta lakansintrasslingar. Näsan rinner i ett konstant flöde när den inte exploderar i stötattacker. Du är matt och kraftlös. Det enda som förmår din livsgnista att fortsätta pyra är vetskapen om att du ska vara hemma sjuk och få hänge dej åt ohejdad passion med ditt senaste tv-spel. Att sjukdom är lika med undantagstillstånd som tillåter ett vanvettigt spelfrosseri.

Du släpar ut täcket och favoritkudden till den stora soffan i vardagsrummet framför tv:n. En stor portion glass får följa upp frukostmackan som du ändå knappt kände smaken på. Kurar ihop dig som en Gollum i sitt gryt och hör tv-spelskonsolen brumma igång med en rysning av välbehag.

Glädjen är kortvarig. Nittio minuter senare vill du bara gråta hejdlöst.

För med sjukdomen följer en hel del ont. Långsam reaktionsförmåga och svår uppgivenhet så snart man möter minsta motstånd. Alla dina fingertryckningar verkar ske i slow motion, ännu långsammare än tjejerna i Baywatch springer. Plötsliga nysningar med sammanknipna händer runt kontrollen kan leda till oväntade dödsfall och en hostattack kan vara fullständigt förödande. För att du , trots att du använt varje uns av reservbatteri du hade sparat inombords, knappt har förflyttat dej i spelet. Alla fiender verkar ha +10 på varje egenskap och du kan inte för ditt liv minnas hur du utförde den mest effektiva comboattacken. Den vanligaste frågan du får är “retry?”.

Det är nu vi rimligtvis borde skrika ut frågan med de patetiska, ömkliga resterna av vad som är kvar av våra lungor:”Varför har inte spelet ett Sick mode?”

Sick mode är - enkelt uttryckt - ett läge som jämnar ut dina tillfälliga svagheter och placerar dej i ett spel anpassat efter din förmåga. Ett läge som du när som helst ska kunna växla över till. Långsammare tempo, klarare färger, ökad kontrast, reducerat motstånd, gåtor med små tips insmygna, subtitles på allt tal och höjda röstnivåer. Visst går det att ställa in en del av nämnda förslag manuellt - men hela poängen är att slippa göra det varje gång du sugit åt dej en smaskig förkylning. Dessutom ska spelet autospara varje halvtimme i Sick mode - eller så ska antalet saving points fördubblas. För det är när folk är sjuka som de får för sig stänga av sina konsoller efter en frustrerande lång kamp utan att komma ihåg att spara. Tro mej.

Människor är inte statiska föremål. Är det då inte rimligt att spelet anpassar sig efter våra förutsättningar och inte tvärtom? Hur kan spelen kräva av oss att vi väljer en enda nivå som vi sedan måste klamra oss fast vid resten av spelet? När du fattar beslutet om du är Easy, Medium eller Hard - kan du då verkligen garantera att du kommer att ligga på topp hela tiden? Det är ju faktiskt löjligt.

Varje gång du loggar in på ditt tv-spel borde spelet fråga vilken nivå du är på just den dagen. Läget liksom? Det kan finnas varierande lösningar. Fahrenheit tillåter att du när som helst i spelet växlar emellan easy, medium och difficult. Jag skulle också kunna tänka mej en glidande skala mellan 1-100 där du anger hur pass fit for fight du är just denna inloggning. Men nu är det dags att sätta ner foten mot spelproducenternas strupar och kräva ett Sick mode. Alla sjukliga gamers över världen - förena er och ta över.

Boel Bermann letar efter lösningar för att få spel och människa att mötas och assimileras till ett.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #122 April 2006