Vem har inte barndomsdrömmen någonstans i sin själs mörka vrår om att ha superkrafter? Vem har inte haft diskussionen om vilka superkrafter man helst vill ha? Men Boel Bermann hämtar kryptoniten.

Superhjältar har varit mina största idoler sedan jag som liten grävde ner mej i farligt lutande högar av Marvelserier tillsammans med min bästis. Och snabbare än man kan säga ordet “serietidning” fann sig Modesty Blaise utkonkurrerad av Storm - kvinnan som kunde sparka väderpresentatörernas kartor i röven.

Men i superhjältesspelen har superhjältarna tappat fotfästet och blivit klyschor av sig själva. De rusar för det mesta besinningslöst fram utan den minsta osäkerhet för att spöa diverse superskurkar på löpande band. Med en axelryckning tar du en anspråkslös flygtur eller tar en promenad uppför en lodrät vägg. Big deal. Det är som att hoppa in i en färdigkonstruerad karaktär i WoW köpt för dyra pengar - visst är det behändigt, men du har inte format den själv kan du inte känna stolthet över de mäktiga krafterna.

Så att spela ett spel där du från första sekunden har ett helt artilleri med superkrafter är som att börja på level 100 i ett rollspel. Det känns inte som en utmaning. Visst möter du superskurkar som kan mosa dej till en blöt fläck, men någonstans i bakhuvudet vet du också att du själv skulle kunna göra mos av en majoritet av befolkningen om du var på det humöret.

Det ultimata vore istället att successivt få växande krafter beroende på vilka tekniker du själv fibblar och donar med. Springer du mycket så var beredd på att lära dej springa fortare än ljuset. Använder du råstyrka kan du börja med att nita någon för att gå vidare till att krossa byggnader… Du förstår receptet.

Att ha superkrafter blir slentrian på ingen tid alls. Varför? För att vi identifierar oss först och främst med superhjältarnas svagheter - inte deras styrkor. Vi tycker om Batman för att han är ett knippe neuroser och drivs av hämnd för att hans föräldrar brutalt mördades. Peter Parker står på idollistan för att han är precis lika nördig som vem som helst, aldrig lyckas få brudar och försöker försörja sig som frilansfotograf. Rouge som inte kan hångla eller ha sex för att hon suger liv och must ur sin partner och Wolverine som är en rotlös och förvirrad badboy med ett utplånat förflutet.

I ett spel måste de mörka och svaga sidorna lyftas fram. För att karaktärerna ska ha ett djup och en trovärdighet ska de gärna vara antihjältar och plågade själar. Ta Kratos i God of War eller vår allra käraste prins i Prince of Persia: Two Thrones - två män som båda förlorat det mesta som gjorde livet värt att leva. Det kommer inte en putslustig kommentar varenda gång de öppnar munnen och de är inte oförstörbara.

Stålmannen framstår i jämförelse som menlös och fyrkantig i all sin oövervinnerlighet. Let’s face it - hur ofta har jag en bit kryptonit i handväskan?

Att skapa sina egna superhjältar från grunden är en helt annan sak än att ta sig an gamla färdigstöpta Marvelklassiker. Att spela spel som Marvel: Ultimate Alliance ger bara en murrig nostalgitripp utan identifikation. Ska det vara så svårt att fatta att vi vill skapa våra egna hjältar - inte få dem levererade av Fed Ex?

Boel Bermann Är fortfarande nördigt förälskad i Storm, Rouge, Phoenix, Elektra, Scarlet Witch och Mystique. Men skapar hellre sin egen superhjältinna.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #133 Mars 2007