Allt renare bild i spelen. Men det handlar inte om plattskärmar, HDTV eller high tech. Spelen går tillbaka i tiden och tar samtidigt steget till framtiden. Boel Bermann förklarar hur.

Har du märkt att det blir allt renare när du spelar? Det är inte längre så många mätare i hörnen.Du vet inte ens mycket liv som är kvar, bara att tillvaron blir lite gråare när du inte mår så bra.Tv-spelens utvecklingsbara karaktärer, uppgraderingar och mätare lyser med sin frånvaro och bilden är tvättad från störande element så att spelutvecklarna får breda ut sin grafik i all sin färgglada prakt.

Det är retronostalgi som råder i de senaste släppta spelen. Retronostalgi i betydelsen att vi ser tillbaka på tider när vi var små, blåögda och oskyldiga och såg världen med förundrade ögon. Tiderna var enklare då. Vi var oförstörbara och världen fylld med äventyr. Det är den säkert fortfarande, men vi hinner sällan med att upptäcka det.

Spelen var enklare då, naivare, färggladare och lättare att ta till sig. Plötsligt hade vi tillgång till helt nya världar som vi bara hade kunnat drömma om och vi kunde fortfarande knappt fatta det. Till och med begären var enklare då. Det var sista gången som folk var överlyckliga över att äga ett enda spel.

Vi dog och dog och dog och kunde fortsätta springa. Det var en del av det roliga. Vilken fröjd det var att vara oförstörbar.

Och nu har samma glädje återvänt i spel som Super Mario Galaxy och Uncharted: Drakes fortune. Plötsligt är alla menyer, alla vapenarsenaler, alla detaljerade personligheter och avancerade handlingar som bortsopade. Vår lekplats har växt i storlek. Hela universum med gravitationen som leksak, inget klurigare än att pinna iväg på våra små knubbiga ben och hoppa på fiender. Eller bara strosa i djupa djungler med glänsande bladverk, värmande solsken, intensiva färger och blöta kläder när vi frustande tar oss upp ur det klara vattnet. Även Halo 3 är så lättbegriplig och hanterbar att det är en fröjd. Spelkontrollen smälter som smör i händerna.

Ett bra spel är ett bra spel. Och tidiga spel var spel i sin renaste form. De var fyllda av spelglädje utan att vara komplexa, utmanande utan att vara avancerade. Det fanns knappt menyer eller vapen eller utrustning. Nån enstaka bomb, några få liv och en enstaka odödlighet låg och väntade. Och vi var nöjda.

Jag kan tycka att tidiga tv-spel är hysteriskt bra, även om de var bättre när jag spelade dem första gången. För att de hade en otrolig styrka – att de extremt lättsmälta speluppläggen fångade folk omedelbart. Du behövde inte kämpa för att komma in i spelen. Och det kommer alltid vara ett stark argument för att göra spelen enklare även i framtiden. För jag ser vänner med de nyaste spelkonsollerna ladda ner massor av spel från tv-spelens urtid. Spela grovpixliga gubbar och få dem att hoppa och springa med frenetisk energi.

Det måste gå att pussla ihop det omedelbara med det avancerade. Att skapa djupa karaktärer och trovärdig handling tillsammans med den insugande och okomplicerade spelglädjen. I framtiden måste vi gå tillbaka i tiden, inte till kortare spel – men till mer avskalade spel. Det ska inte ta en timme att minnas hur kontrollen fungerar när du inte spelat på en vecka. Varför säljer wii så bra tror du? För att vii vill spela lite mer med hjärtat och lite mindre med hjärnan ibland, misstänker jag.

Boel Bermann tvivlar på att det är storleken på vapenarsenalen som har betydelse för att komma i rätt stämning i de flesta spelen.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPLAY #143 Januari 2008