Utan slut - inget spel

Någon gång i framtiden skulle de få bända bort mina fingrar från det nerslitna tangentbordet. Någon kommer att titta på min upprätta, stela gestalt och konstatera att jag varit död i flera dagar. Sen anländer en av galningarna från CSI och sågar upp min bröstkorg. Efter det pillar de förnumstigt på mina inälvor och konstaterar att dödsorsaken var att jag glömde att äta och sova och att mitt hjärta inte klarade trycket. Som den där killen i Japan som dog knall och fall på ett Internetkafé, jag läste om det i någon dagstidning trots att det säkert är en vandringsskröna som gått ut över hela världen. Men det är vad som skulle hända mig om jag föll för grupptrycket.

Därför vill jag klargöra en sak: Aldrig i livet! No fucking way. Jag tvärvägrar och inget kan få mig att ändra ståndpunkt. Det var mitt svar till en polare som precis föreslagit att jag skulle få World of Warcraft i födelsedagspresent.´Han undrade mycket häpen, av naturliga skäl, varför jag förkastar ett av de mest populära spel som någonsin skapats. Det är rädsla som hindrar mig. Jag är rädd för jag kommer att fastna som ett tuggat tuggummi i någons hår. För att jag kommer att dumpa hela mitt innehåll som jag har IRL till förmån för spelet. För att jag på darrande ben skulle gå in i en värld som jag aldrig skulle gå ut ifrån frivilligt.

“Jag tycker om när saker tar slut.

Jag vill nå en höjdpunkt, knäcka bossen, vinna spelet, rädda världen.”

Jag vill gå in i spel helt och fullt med varje ynka cell i min kropp, med varje ynka uns av medvetande, med varje tanke. Det ska inte finnas några tankar om att handla mat, om att göra en läxa, om att oroa sig över en deadline eller ett projekt eller att jag måste städa eller ringa mamma. Spelet ska placera mig någon annanstans - i en annan dimension, värld, verklighet, plats. Men bara till en viss gräns. Jag vill att det ska ta slut.

Jag tycker om när saker tar slut. Jag vill nå en höjdpunkt, knäcka bossen, vinna spelet, rädda världen. Det gör spelet överblickbart och begränsat. Jag vet inom vilket område jag kan röra mig. Jag vet vad jag får. Ge mig dagar, timmar, minuter och sekunder i speltid. Jag kommer att älska varje sekund.

Dessutom har jag har sett vilken effekt World of Warcraft kan ha på mina vänner och det gör mig illa till mods. Jag satt drack öl med en killpolare när en av hans spelkompisar dök upp. Hon kramade honom glatt och hälsade artigt på mig. Sedan satte de sig i hörnet - han i soffan och hon på en mjukt stoppad pall. Inom bara några minuter såg jag hur det började glittra om dem och hur de blev lyckligare, spralligare och pratigare. De satt med huvudena tätt ihop i sin lilla bubbla av World of Warcraft.

När jag till slut vågade störa dem frågade jag dumdristigt hur mycket de egentligen spelar per vecka. Båda fick något lite skuldtyngt i blicken och sa i mun på varann att de skurit ner på sin speltid. Nu spelar de bara fem kvällar i veckan “och ibland inte ens det”. De har ledigt på fredagar och lördagarna så att de kan gå ut och festa på stan som vanligt folk…

Jag drog mig försiktigt ur samtalet som jag hade föga att bidra till. Istället iakttog jag hur de satt, så nära varann, och viskade ömma World of Warcraft-scenarion i varandras öron. De föreföll nästan som höga på upplevelsen av att i smyg smita tillbaka till den artificiella verklighet som de egentligen inte fick gå in i denna sena fredagskväll. Om sanningen ska fram var de lika abstinenta efter spelet som jag är efter cigaretter sen jag slutade röka. Ögonen blev stora och blanka av den lite olydiga adrenalinfixen. När hon väl gick vidare kunde jag se att de båda sprudlade. Av öl, av varann och av den gemensamma upplevelsen. För de har en egen värld som kan pågå hur länge som helst.

World of Warcraft är ett spel utan slut. Helt utan slut. World of Warcraft är oändligt. Jag har tittat in i oändligheten och den skrämmer mig.

Boel Bermann

Köper inte helt myten om att onlinerollspel är Guds gåva till mänskligheten

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay#118 December 2005

Nu du, nu tänker jag dra fram gamla spelnostalgiska saker ur sina skrymslen och vrån på min dator hela veckan. Och lägga ut här på bloggen.

Jag tänker nämligen publicera en del av mina gamla krönikor från Superplay här med start idag. Var inte för hård mot texterna, en del av dem har några år på nacken!

Ett väldigt personligt och nostalgiskt spelfrossande väntar…

Jag är inte mycket för shopping. Men i helgen shoppade jag faktiskt som tokig.

Det började med att jag greps av en enorm längtan tillbaka till min gamla klädfärgskala - svart… Det senaste året har jag haft så intensiva färger på kläderna att det nästan skurit i ögonen. Men alla mina vänner vet att jag större delen av livet har varit närmare Nemi i fägskala. När jag delade lägenhet med min kombis anna back in the days sa hon alltid att de enda gånger jag hade nån annan färg på mej än svart så var det en tydlig signal på att jag hade tvättkris. Så en svart klänning med vit krage och en puffig svart kjol med vita prickar blev det. Och en gudomligt len svart halsduk/scarf.

Sen spelade jag brädspelet “A game of thrones” hela lördagskvällen (förlorade, men ett tag kontrollerade jag faktiskt 5 borgar - inte fy skam) och kände att jag helt enkelt var tvungen att införskaffa alla delarna i bokserien “A song of ice and fire” av George R.R Martin från Scifi bokhandeln som jag läst de två första delarna i.

Väl i bokhandeln bad jag och olle om boktips från personalen. En galet kunnig man som passionerad brann för fantasy och sci-fi gav oss en förtrollande snabbkurs i fantasyförfattarnas främsta högborg. Det slutade med att även boken “Saffron and Brimstone” av Elisabeth Hand och “Little, Big” av John Crowley fick följa med hem… Tillsammans med en lapp med två andra boktitlar på en post-it lapp som slutats ge ut, men som han lovade och svor gick att hitta över Amazon. Du vet att nån genuint bryr sig om författaren när de vågar sig på att tipsa om saker de faktiskt inte ens har i sitt sortiment.

Sen råkade jag bara snubbla förbi en affär i Gamla Stan på jakt efter en ny väska och kom ut med den retrosöta svarta väskan med spelmotiv…

Hmmm. Jag vet inte avd som hände. Mycket nöjd med inköpen, men jag får väl vara hemma och läsa A song of ice and fire resten av månaden med tanke på vilken tugga det tog av pengarna på mitt konto.

Nu på spelpub senast chockade jag en kompis svårt. Hon stirrade på mej häpen efter att jag erkände att jag faktiskt traskat runt i skog och mark och plockat svamp TVÅ gånger i höst. Jag försökte förklara, men orden försvann. Men det hela är mycket enkelt.

Jag har aldrig fattat kontakt annonser som säger “och älskar långa skogspromenader”. Det låter ohyggligt tråkigt. Men så fort du lägger till ett uppdrag på promenaden är jag game. Jag kan plocka svamp, blåbär och lingon, hjortron eller vad fasiken du vill - bara det nästan blir som en utmaning eller tävling. Att hitta Karl-Johan och Kantarell är som att hitta svampen som gör dej stor i Mario Cart. Man blir nästan hög på känslan. Och stolt.

Jag har suttit och lusläst svampböcker med samma intensitet som manualer/walkthroughs på jakt efter rätt tänk, strategi och ledtrådar till hur man ska hitta godbitarna. Tyvärr vill min gärna inte absorbera dessa fakta utan spottar ut dem illa kvick. Och sen står jag där i skogen och tar varenda svamp jag hittar och sen får jag googla mej fram till vilka som faktiskt är garanterat ätbara och vilka jag ska slänga. Men det är fortfarande roligt. Att släpa hem en korg med svamp är likartat känslan att klara en svår bana. Jag lovar.

“Om vi bygger en robot som kan gå, som stapplar fram, så väcker det jättemycket känslor. Och om den trillar säger alla “åh, slog den sig?”. Än så länge finns det inga känslor att besvara, men vi är väldigt tidiga med att möta och vilja besvara den stackars robotens känslor på nåt sätt.”

Peter Nordin från skandinaviska robotinstitutet iRobis

Jag har alltid varit svag för dystopier. Gärna de där ruskigt mörka där hela civilisationen har gått åt fanders och det är varje man och kvinna för sej själv. Inga halvmesyrer, ska världen gå under ska den göra det rejält. Vi människor är så flexibla, vi kan anpassa oss till det mesta. Av naturliga skäl har jag alltid varit svag för Fallout-serien. Och jag kan väl inte sticka under stol med att jag är rädd för att bli besviken… Det hindrar mej inte för att vara löjligt förtjust i den här aptitretande blänkaren på youtube:

“Young kids now ain’t got no respect.”

Johnny Rotten, 52 år, Sex Pistols

Igår på fyllan och villan på en kräftskiva kom en laptop fram och alla samlades och kollade på Salad Fingers. Jag vet inte om en animerad liten film nånsin gjort mig så fnissande och halv skräckslagen samtidigt. Men blir lite illa till mods när man tittar på alla Salad Fingers avsnitten. Man vet inte riktigt vad det är eller hur sjuk hjärna som ligger bakom. Och samtidigt är det så sanslöst bisarrt roligt att det inte går att sluta titta… Jag är rät så övertygad om att jag kommer drömma mardrömmar om de där långa smala fingarna och den lugna rösten inatt. Jag vågar inte sova.