Gräset är alltid bländande smaragdgrönt, stjärnorna tindrar på natten genom stormen, träden vajar smeksamt i vinden och blommor lyser i all sin färgprakt.

Boel Bermann vill slita idyllen i bitar.

Jag stinker. Det måste jag rimligtvis göra.  Alla fiender skulle rimligtvis fly åt motsatt håll istället för att mucka bråk bortsett från orcher som själva har hygienproblem. Jag har inte bytt rustning på flera veckor och simturen genom det kristallklara vattnet räknas inte, det borde bara fått rutningen att rosta. En smutsig hinna täcker hela min kropp. Men det syns inte. Jag är skitsnygg och håret ligger perfekt. Jag kan charma byxorna av vem jag vill i storstan utan att ta till magi.

Så varför längtar jag efter att stöta på en grumlig insjö eller ett stinkande träsk där feta välmående iglar fäster sig på min rygg och måste rivas av med kniv och brännas bort med flaming hands för att såren ska sluta blöda? Eller ett välförtjänt ärr där någon senast drämde svärdet i mej? Ibland får jag som en darrig sockerchock av fantasy. Som att ha varit på ett nöjesfält och proppat i mej sockervadd och läsk och chokladkaka jag vann på ett lotteri. Jag vill bara kräkas ut överdosen av rosa fluff.

Någonting inom mej längtar som besatt efter skitigare, köttigare och dammigare rpg-spel. Ju mer avancerade och utmanande spelen blir desto mer trött blir jag på allt som är finputsat och renrakat och gulligt. Jag är inte fem år, då skulle jag inte klara att spela.

Många krigsspel ligger ljusår före fantasyspelen. De har fattat hela grejen med smutsig socialrealism. Jag bangar inte att äta råa ormar av nödtvång, men det har jag aldrig behövt göra i Oblivion. Där stoppar jag mest i mej allt jag hittar av ren nyfikenhet. Precis som i filmerna Sagan om Ringen-trilogin så vill jag att mina karaktärer ska ha ont i fötterna, vara smutsiga och gnälliga och småsinta. Maten tar slut och Gollum är den enda som får sin dagliga sushi medans de andra tjafsar.

Kom igen, vi vet alla att Harry Potter inte skulle vara en sån hit om inte hans vardagstråkiga tillvaro låg i skarp kontrast till allt det magiska han kan uppleva. På samma sätt som att Neil Gaimans Neverwhere eller American Gods inte skulle vara lika uppseendeväckande om de inte uppfinner parallella universum där häxor och änglar skymtar mellan de trista kontorsjobbsbåsen. Fahrenheit har fattat det där, det är ett fantasyspel som utspelar sig mellan relationstrassel och nio till fem-jobb. Fantasyspelen har bara snuddat vid det outforskade området. Magin blir mer magisk när den ställs sida vid sida med sånt vi själva upplever dagligen.

Allt är så disneyfierat i RPG. Du trampar aldrig i björnbajs, äter rått och kött för att du inte vågar tända en eld av rädsla för upptäckt eller får ingrodda smutsiga kläder. RPG behöver suga åt sig så mycket som de kan av krigsaspelen. I riktiga kampanjer var det inte så. Efter att ha tillfångatagits av monster i odefinierad borg och blivit försökskanin sjönk min karisma drastiskt på grund av gröna blemmor i ansiktet. Jag satt och muttrade tvärförbannad. Ändå längtar jag tillbaka.

Som någon sa i ett hyllningstal till Håkan Hellström: “Amatörer kopierar, genier stjäl”. Så jag vill uppmana alla spelutvecklare att skamlöst plocka på er av den deprimerade hjälten utan livsgnista i Splinter Cell: Double Agent, den sammanbitna realismen i Metal Gear Solid 3 och fyll armarna med den gråa dystopiska stämningen i Battlefield 2142 och gör det till ert eget. Även dvärgar, magiker och alver behöver lite skit under naglarna ibland…

Foto: Jennie Johansson

Du har laddat ner det. Jag också. Alla har vi använt det för att nå den ultimata tillfredsställelsen. Så är det inte dags att tala öppet om det och sluta skämmas hela tiden?

Internet skulle förändra allt. Det trodde vi allihopa. Men vi hade fel. Internet tog inte bort skammen.  Vi trodde att vi skulle bli befriade från den smutsiga känslan som lade sig över oss. Förnedringen skulle ju upphöra från och med den stund då vi slapp gå till butiken och köpa de blanka pappershäftena. Där vi stod och undvek blicken från killen i kassan som med menande blick lät antyda att han visste precis hur mycket vi skulle och sitta och dregla över de tummade sidorna. Hur våra svettiga, smutsiga fingeravtryck skulle lämna lager på lager av märken.

Internet gjorde att vi slapp blickarna. Helt plötsligt fanns allt naket och blottat tillgängligt med en fingertryckning. Hur mycket vi vill, gratis, 24 timmar om dygnet. Spelets namn + www.google.com + walkthrough = omedelbar tillfredsställelse. Vi befriade oss från omgivningens fördömande. Istället fängslades vi i vårt eget dåliga samvete.

Walkthrough är lösningen som alla känner till och ingen riktigt kan stå för. Tiden före internet hade vi de små häftena som kostade nästan som halva spelet. Vi kunde också tvinga oss att lyfta luren och ringa runt i bekantskapskretsen på jakt efter koderna som kunde ta oss vidare i PC-spelen. Det var de sista utvägarna när alla andra broar hade bränts.

Instruktioner i spelbutikerna var lika dyra som halva spelet, men det kunde vara värt för att slippa kompisarnas hån. Med tungt hjärta lade du upp dina surt förvärvade slantar, motvilligt, för att komma vidare.

Nu har vi walkthroughs som guidar oss steg för steg genom spelet. Som en vän som leder dej genom dödsskuggans dal. Men walkthrough är ett tveeggat svärd. En ond varelse i din hjärnas vindlar och vrår som sänker självförtroendet för att du inte klarade spelet helt själv och som du inte talar högt om.

Men utan walkthrough kan det hända att du intensivt förtränger att grundtanken med spelen är att bli hög på adrenalin. Du skriker, svär och förbannar, gormar, suckar, kastar kontroll i golvet, stänger av, startar om, går runt i cirklar i lägenheten, låtsas ignorera spelets själva existens, hotar det, spottar på det - allt till ingen nytta. Du står bara ut till en viss gräns innan du blir sinnessjuk.

Det finns ingen som klarat sig genom alla spel de spelat utan hjälp. Säger de nåt annat ljuger de. Tungan har svartnat och näsan växt. Jag ljuger inte. Inte längre, jag har tröttnat. Det är dags att dra walkthrough ur garderoben. Är det inte dags att vi återerövrar ordet? Göra det till något positivt och fint? Tipsa varandra om bra walkthroughs, var ärlig och berätta om magnifika spel som när det kommer till kritan är så svåra att de inte går att övervinna utan hjälp från ovan eller via internet, förvarna spelköpare och spellånare om att det inte är värt att dunka huvudet blodigt mot väggen i tre dygn för en viss sekvens.

Tidigare sa jag inte sanningen. Jag har fram till denna punkt alltid sett användningen som ett nederlag. Men nu har jag tröttnat på att skämmas så förbannat. Det är ingen konstig snedvriden perversion. Det är ett naturligt behov. Du behöver inte vara ensam, frustrerad och skamsen. Kom ut ur walkthrough-garderoben.

Boel Bermann  är så trött på all hycklande dubbelmoral som ger dåligt samvete och huvudvärk. Alla har vi samma behov.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay

“Kom igen, du måste stanna på festen… Jag fyller bara 30 en gång om året!”

Min kompis Jonas på sin födelsedagsfest

Skönhetshysteri, förvrängda kroppsideal, extrembantning, size zero. Vår värld kan inte få nog av att späka sig själv för att passa in i mallarna. Men Boel Bermann tror att spelvärlden går åt rakt motsatt håll.

Snacka om att vår värld är fantastiskt fåfäng. Jakten efter den perfekta kroppen går knappast obemärkt förbi i spelens förlovade land. Det kräver inte många spel för att överdosera på tonade muskler, trimmande armar och slimmade midjor.

Milt uttryckt är det hysteriska kroppsideal med välpumpade män och slanka kvinnor. Till och med Mario känns som att han har gått på GI-diet inför Super Mario Galaxy.Men medan verkligheten jobbar upp sig till hysteri kring att människor ska bli vackra och nerbantade kloner med likriktade drag tack vare skönhetsoperationer tror jag att spelvärlden rör sig allt mer i motsatt riktning.

För ju mer avancerad grafik spelutvecklarna ger oss desto mer vill de framhäva personligheten hos sina karaktärer. Huvudpersoner och fiender kan inte se likadana ut och det är nästan pinsamt att i ett nytt spel känna igen en huvudpersons standardrag från utvecklarnas tidigare produktioner.

Det handlar om att kunna skapa personlighet och kunna skräddarsy in i minstdetalj. MassEffects varelser är som ansamlingen utomjordingar på Mos Eisleys rymdbar i Star Wars, bara ännu mer trovärdiga karaktärer med ett förflutet, en röst och ett utseende som skiljer sig från mängden.

Hittills har många karaktärer i spel varit perfekt uppbyggda och proportionerliga. När det egentligen är personliga utseenden och anletsdrag som fascinerande oss spelare. Vi längtar efter det särpräglade och individuella, vi känner igen människor på deras små detaljer. Då funkar inte ett plastikopererat standardutseende gör människor mer lika varandra, som små Barbie-dockor och Gi Joes. En haltning gör det intressantare, en hes röst eller ett ärr ger trovärdighet åt en karaktär.

Visst, i skallen lägger vi människor ihop välartade proportioner och symmetriska anletsdrag lika med skönhet. Men när alla är perfekta smälter de samman till anonyma horder.  Det är inte längre en utmaning för spelutvecklarna att skapa ett “perfekt” yttre. För risken är att det bara blir bikinibrudar á la Dead or Alive med de perfekta formerna  - och med lika mycket personlighet som en skyltdocka. 

Skönhet är lika mycket summan av alla de detaljer i någons utseende som vi gillar. En krokig näsa, ett födelsemärke, ett ärr - små detaljer som gör någon mer mänsklig. I verkligheten har alla har sina skavanker och brister och för att skapa en personlighet åt en avatar eller en karaktär i ett spel ska det gärna finnas detaljer som fastnar i minnet.

Vi vill inte spela med någon som ser ut som en provkarta över bröstförstoring, hårborttagning, ansiktslyftning, fettsugning och näsplastik. Vi vill vara en riktig människa.

Även i digitala världar berättar kroppen om människans egenskaper, karaktär och personlighet. Ärr, skäggstubb, insjunkna kinder, utstående öron och hög panna är inne. Perfekt hy är ute.

Boel Bermann är 162 cm lång med en krokig näsa, ett ärr under hakan och sneda fingrar. Alla de små skavankerna är en del av hennes personlighet.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay#144 Februari 2008

Är jag lite nere blir jag alltid glad av OK Go - Here it goes again! Speciellt när jag tänker på hur mycket tid de nog amitiöst nog lagt ner på att få till hela det glada flytet i videon….

 Kravmärkta morötter och glada kossor som strosar runt på ängar. I den mest digitala av alla världar smyger sig naturen på. Okända krafter pressar dig in i fållan. Allt motstånd är meningslöst.

Närodlat för att dra ner på alla fraktavgaser och nersmutsningar, glada djur som slipper transporteras hundratals mil för att landa på våra tallrikar och inte skymten av burhöns som trängs i mörka trånga anläggningar.

Spelbranchen har börjat utveckla ett ekologiskt samvete. I Harvest Moon vet alla att glada djur producerar bättre. Om du gosar med dina höns får äggen högre kvalité. Makes sense. För kom igen, hur ofta gosas det med höns nu för tiden? Och Viva pinata uppmuntrar till odling och ompyssling av de surrealistiska små kräken. Spelen ligger förstås helt rätt i tiden. Harvest Moon är nästan lite för ruskigt konservativt emellanåt, som när det krävs att bonden minsann skaffar fru. För inte tar Harvest Moon på DS någon som helst hänsyn till om spelaren är kille eller tjej, gay eller straight. Och just ja, målet är dessutom att skaffa din egen lilla knodd och bli stolt förälder.

Men trots allt är det så fint. Inga kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel i sikte. Djurens behov sätts i första rummet. Kretslopp och hushållning när försörjning för alla de kommande generationer ska säkras med våra jordiga nävar.

I spel är det alltid korkat att tjafsa med naturens krafter. För naturen kommer att återvända och bita dej i rumpan om du inte sköter saken snyggt. Du vet det, jag vet det. Mutanter, virus och naturkatastrofer väntar om du inte klappar dina höns och pysslar om dina potatisplantor.
Vi spelare är ju problemlösare av naturen. Vi finns inte till för att få jordens miljöproblem att eskalera. Vi är här för att eliminera problemen - småskaligt och digitalt, en bondgård i taget. Det gäller att ha uthållighet när man vattnar sina plantor och klappar kossorna och gosar mer fåren - hela tiden med planetens bästa i bakhuvudet.

Kanske skulle alla i VD-position över företag som levererar grönsaker och djur världen över med långa transporter behöva en rejäl dos av lantlig idyll i digital tappning för att få perspektiv. Nog borde väl företagsbossarna borde kunna ta till sig budskapen som den minsta unge som precis tappat mjölktänderna redan vet efter några timmar med Harvest Moon.

Jag vet inte om hemliga krafter sponsrar spelbolagen att föra ut dessa budskap eller om det är en kollektiv skuldkänsla bland spelutvecklare som ligger bakom. Men det ligger ack så rätt i tiden nu när vi för evigt ska sluta dricka flaskvatten och krama de sista isflaken hejdå.

Nu är det upp till spelproducenterna att tränga varann av banan i racet om vem som matar ut det första “förhindra växthuseffekten”-strategispelet a la Civilization där man långsamt och metodiskt avhandlar varje världsdels utsläpp och återvinning för att skapa en hållbar utveckling. Att få våra beväpnade hjältar att jaga miljöbovar och utföra uppdrag inte bara för människans bästa utan även för miljöns.

Så en sak är klar - vi håller på att indoktrineras och hjärntvättas till miljömedvetenhet genom spelen. Hela generationer kommer att skolas in till fullfjädrade ekologiska bönder om det fortsätter i den här stilen. I den mest digitala av alla världar går vi tillbaka till naturen.

Boel Bermann

Kan inte ha en bondgård eftersom hon är allergisk mot alla djur. Utom ormar och Nintendogs.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay#139 September 2007

Den lugna golfsimulatorn Tiger Woods har anlänt och då är frågan om du kan känslan av att vara på golfbanan utan att röra sej ur soffan?

Klicka här för recension!

Och nu har jag ett lite smått sorgligt besked, för den recensionen är mitt allra sista Kadooosch-avsnitt som programledare!

Jag håller på att byta arbetsuppgifter på mitt heltidsjobb och därför tyckte jag att det var bäst att sluta med Kadooosch. Det känns lite vemodigt, men jag lovar att nästa programledare/recensent kommer att ta hand om er alldeles ypperligt!

Fast jag kommer att blogga i en vecka till och just nu kör jag ett nostalgiskt krönikerace och laddar upp mina gamla SuperPLAY-krönikor. 

Så det är bara att frossa, det kommer en krönika varje dag framtill nästa fredag!

Jag har haft fantastiskt roligt hela det här året och hunnit med att recensera ett fyrtiotal spel i Kadooosch. Så tusen tusen tack till alla som tittat, peppat och kommenterat!  Jag hade fasiken inte klarat att sitta framför en filmkamera om inte alla hade varit så snälla och entusiastiska!

Hej från boel

Spelvärlden riskerar att invaderas. Magin att utraderas. Och all verklighetsflykt splittras i tusen bitar. Hotet kommer från oss själva.

Djupt inne i en borg rör sig vårt sällskap. Vi strövar försiktigt runt och utforskar mörka, ödesmättade gångar. Så plötsligt, i ett trångt utrymme, utlöses en fälla. Skållhett kokande vatten forsar över oss. De flesta hinner fly hals över huvud, men en faller medvetslös ner till marken. Om ingen gör något kommer han med säkerhet att kokas levande. En kvinnlig halvalv rusar till hans undsättning, lyckas släpa ut honom och helar honom illa kvickt. Vi är alla mållösa över hennes handlingskraft.
När riddaren vaknar till liv och stapplar upp på fötter vänder han sig mot halvalven, kastar 50 kopparmynt i ansiktet på henne och skriker argt: Känn dig billig!

Oväntat?
Inte särskilt.

När IRL blandas samman med spelvärldar kan märkliga fenomen uppstå. I exemplet ovan hade de riktiga personerna bakom halvalven och riddaren varit tillsammans IRL. Sen tog förhållandet slut under, milt uttryck, ovänliga omständigheter. Att flickan ifråga sedan blev tillsammans med spelledaren gjorde att stämningen inte precis var på topp i vår lilla rollspelsgrupp.

“Gränsen mellan online och IRL suddas ut som fan. Alla vet att det inte är fint manér att gå och puckla på någon in real life för att personen stulit ens svärd online.”

I takt med att mmo-spelen växer sig allt starkare är det bara att stålsätta sig för mer av den varan.
Jag bara suckar och vet inte vad jag ska ta mig till. Gränsen mellan online och irl suddas ut som fan. Du har säkert också bevittnat konstiga små trådar av privatliv och vardagskäbbel spinna nät över dina spel. Folk som omotiverat pucklar på varandra som vettvillingar i ödemarkerna i Burning Crusade istället för att hugga tag och hjälpa resten av guilden, som helt utan anledning snäser åt varandra över teamspeakern i Battlefield eller försöker rösta bort varann som ledare i City of Villains. Våra populäraste onlinespel reduceras till farsartade dokusåpor och socialrealismen infekterar i fantasins underbara värld.

Alla vet att det inte är fint manér att gå och puckla på någon in real life för att personen stulit ens svärd online. Det gäller åt andra hållet också.
Det är dags att befästa de hittills oskrivna reglerna på pränt.
Regel nr 1. Du pratar inte jobbiga privatprylar i spelet.
Regel nr 2. Du pucklar inte på någon för att du är sur på personen utanför spelet.
Regel nr 3. Du blandar för helvete inte in andra i ditt lag/guild/klan/armé i dina privatsaker när du spelar.

Ja, spelrelaterade konflikter får tas upp. Men börja inte skitsnacka bara för att du tycker att den andra personen är ett pucko privat. Hela poängen med att spela är i varje fall för mig att få upptäcka nya fantastiska svindlande världar, få utmaningar att bita i och krafter jag inte har i den riktiga världen.

Om folk ska komma dragandes med vardagsproblem och gnäll dödar de hela spelmagin. Då kan du lika gärna sitta där framför datorn och gnälla över att sambon inte städat, att jobbet du har är svintråkigt, din lärare inkompetent eller att du är luspank. Tjena läget. Håll dej till MSN istället för att invadera min värdefulla speltid. Så lova mej nu att lämna allt vardagsbagage där det hör hemma. What happens IRL stays IRL.

Boel Bermann
Lämnar alltid allt vardagsbagage hemma.

Å andra sidan tror hon att hon är en halvalv och att det är hennes mänskliga personlighet som är fiktiv.

Krönikan publicerades i tidningen SuperPlay#134 April 2007

Snälla, hata mig inte. Det är inte mitt fel att vårt förhållande krisar.

Jag öppnar ögonen. Luften i sovrummet är varm och kvav - precis lika stillastående som vattnet i ett akvarium. Mitt huvud värker i flera nyanser och nivåer och tungan känns som en fuktig frottéhandduk. Jag kisar motvilligt mot klockan på skrivbordet och inser att den börjar närma sig lunchtid. Påträngande solljus tränger igenom de nedfällda persiennerna. Kroppen är illamående på det sätt som kommer av sena kvällar i kombination med skräpmat som chips, pizza, mikropiroger och läsk. Den skriker efter näring. Du ligger bredvid mig, fortfarande djupt inne i sömn.
Jag begraver huvudet i den sömnvarma kudden och försöker minnas vad som egentligen hände igår.

Plötsligt minns jag bråket. Jag har nästan aldrig sett dig så arg. Det var tårar i ögonen på dig när du skrek att du inte fick något utrymme. Att du kände dig förbisedd, att du inte fick någon tid alls, att det var som att jag knappt märkte att du fanns.
Sen tog du ditt glas med Coca Cola och gick in i köket för att röka. Jag satt kvar nedsjunken i soffan - förstummad. Tankarna virvlade omkring när jag funderade på om du kanske hade rätt. Fast jag förstod inte, jag tyckte inte att jag hade gjort något fel.

När du kom tillbaka hade du inte lugnat ner dig alls. Hela du skakade fortfarande av ilska. Du fortsatte att kasta hårda ord mot mig som jag fångade in och lade ner framför mig. Jag orkade inte försvara mig.
Enligt dig så tog jag all tid, all plats, jag kvävde dig. Bara för att jag var så envis om att behålla kontrollen. Du hade tröttnat på att vara så snäll och överseende.
Din röst måste ha ekat ända ut på gården när du skrek att jag skulle släppa kontrollen någon gång - den var faktiskt inte en förlängning av min arm.

“Jag vet vad jag ska säga - att jag fullständigt håller med dig om att spelproducenterna har ärthjärnor som inte vill inse att äventyrsspel passar folk som är kära i varann och vill spela tillsammans. “

Och hur du hatade varenda korkad, urusel spelproducent som inte hade fattat att det inte bara är sportspel och fightingspel som man vill spela tillsammans med en 2-player funktion. Och att du allra mest hatade slogan till Demonstone “The greatest battles are never fought alone” när spelet bara kan spelar av 1 player…
Jag kände mig orättvist uthängd. Jag kanske hade klamrat mig vid handkontrollen en aning för länge, men ändå…

Jag räckte uppgivet över kontrollen och gick och hämtade grillchipsen. Jag hörde dig muttra att om jag skulle ha varit en hamster skulle kontrollen befunnit sig i mina kindpåsar vid det här laget. Fast det bevärdigade jag inte med ett svar. Det blev en sen, sammanbiten kväll. Jag fick mest titta på medan jag satt och funderade över vilka spel med co-op funktion som kan vara värda att investera i.

Nu ligger jag här i sängen och väntar på att du ska vakna. Jag har förberett vad jag ska säga. Det är möjligt att du fortfarande är arg, men det här är verkligen något vi behöver prata om. Jag vet vad jag ska säga - att jag fullständigt håller med dig om att spelproducenterna har ärthjärnor som inte vill inse att äventyrsspel passar folk som är kära i varann och vill spela tillsammans.

Och att jag av just den orsaken tror att Playstation 2 inte längre är tillräckligt för våra behov eftersom vi har spelat igenom så många av de 2-player spel som finns på marknaden. Smidigt och snyggt ska jag ha en allvarlig ton och konstatera att om du menar allvar och verkligen vill spela spel tillsammans med mig utan att behöva dela på speltiden så måste vi nog investera i Gamecube och Xbox 360 så att vi får större spelutbud att välja på. På det sättet kommer vi båda att få våra behov tillfredsställda…

Ett muterat supervirus har trängt in i världens otaliga spelare genom handkontrollerna. Boel Bermann förklarar varför all vaccinering är både lönlös och onödig.

Nu hände det. Igen. Som i slow motion ser jag hur min stackars misshandlade älskling sakta faller till marken. Mina läppar formar ett ordlöst skrik. Mina ögon vidgas och pupillerna vidgas ju mer adrenalinet stiger. Min kropp har kastat sig fram med utsträckta armar i ett lönlöst försök att offra sig själv för att hindra den för att skadas. Mina fingrar snuddar vid den mörka plasten, men greppet är för tunt och min PS2 smäller i marken och rör upp ett knappt synligt lager damm. Hjärtat slår fortare än jag trodde var möjligt.

Från slow motion till fast forward. Fingrarna fumlar desperat efter ett livstecken, en puls, en lampa som lyser rött. Jag trycker på knappen, ljuset slår över till grönt och mitt PS2 drar igång med ett varmt spinnande. Jag drar en djupt, darrande suck av innerlig lättnad. Ännu en gång har jag tippat på gränsen till avgrunden. Ännu en gång har jag och PS2 överlevt. Men hur många gånger till kan jag räkna med samma tur?

Jag lär mig inte av mina misstag. Gång på gång händer det att jag drar ner den på golvet. Orsaken är följande: när jag spelar tv-spel blir jag en mupp. Jag dyker, duckar, vrider mig, ryggar tillbaka, slår, skriker, rycker till och beter mig med andra ord inte helt normalt. Utan som om jag vore i spelet. Skriker, stönar, viftar frenetiskt med armarna.

“Alla dessa lugna, normala, sansade människor
grips av tics, spasmer och en släng av Tourettes syndrom”

Proffsiga spelare ska inte bete sig så, enligt myten. Man ska sitta i soffan och se lite lagom cynisk och distanserad ut har jag hört. Med stenansikte. Som i poker. Om ett lugnt avslappnat ansiktsuttryck är vanlig proffspoker så är jag med mina små egenheter Celebrity Showdown Poker. Överdrivna, fånar mig och verkar vid första anblick inte veta vad jag sysslar med…

Som tur för mig är jag långt ifrån ensam. Många av mina vänner är spastiker. Det är som att gå in i en torktumlare när man lirar tillsammans. Alla dessa lugna, normala sansade människor grips av tics, spasmer och en viss släng av tourettes syndrom. Jag misstänker starkt att det är en epidemi. Konsolviruset sprider sig över världen.

Att vara drabbad av viruset är inget att skämmas över. Det är lätt att tro det när man stöter på en del elitistiska gamers som uppvisar överseende nedlåtenhet och är stolta över sin självbehärskning. Men det finns en enkel, självklar anledning till rörelserna och det är exakt samma anledning som att det finns en vibrator i handkontrollen - för att förstärka känslan. Tills de uppfinner en stol som vibrerar, skakar, vrider sig och ryggar tillbaka får jag nöja mig med min kropps försvarsmekanismer med adrenalin, endorfin och frustration.
Att spela ointresserad är höjden av meningslöshet. Efter att ha spelat i några timmar kan jag vara helt utmattad. Men vansinnigt lycklig. Även om mitt Playstation 2 olyckligtvis har fått sig några törnar och att jag borde skämmas över att jag inte införskaffat trådlösa kontroller…

Fast om några månader kan jag lägga mina svettiga handflator på min egen Xbox 360 där trådlös kontroll intelligent nog ingår i paketet. Och inombords suktar jag innerligt efter Nintendo Revolutions handkontroll som låter mig styra spelet genom handrörelser - det slutgiltiga beviset på att vi spastiker är de som överlever och att vårt virus bara är en genetisk utveckling av vår mänsklighet. En evolution som, i likhet med X-men, gör oss oövervinnerliga. Den dagen får jag äntligen gå in i en värld där mitt frenetiska viftande inte gör så att spelmaskinerna dundrar i golvet varje gång jag avvärjer ett svärdshugg…

Boel Bermann
ser i sina feberyror i virusets framfart en spelframtid fylld av rörelsestyrda kontroller som ger korta elstötar,
vibrationer och ryckningar i skakande soffor med surroundljud som maximerar spelupplevelsen.

 Publicerad i SuperPLAY #120 2006