Järngänget som producerar Kadooosch var tillbaka i studion igår och plockade sönder spel i små små bitar…

Det var skumt att vara i studion igen. Små välbekanta störmoment som fläkt, pipande dörr och motorcyklar gjorde sig påminda, strålkastarna var för blåa och fick mej se blek om nosen ut och den välbekanta lilla myggmikrofonen krånglade förvånansvärt lite när den skulle fästas på kläderna.

Fan vad mysigt det är att se alla igen. Några lyckliga hade flagnande solbränna kvar, en del hade rasat i vikt fast de allra flesta hade lagt på några kramvänliga semesterkilon.

Min producent Jakobs gotländska hade breddats en hel del under sommaren, så jag passade  på och lyssna för om en vecka är han antagligen hjärntvättad till stockholmare igen.

Projektledare Anna såg alltid lika härligt skeptisk ut efter varje tagning, så att man aldrig har den blekaste om man har levererat repliken eller ej.

Båda satt de och mumsade godis, lyckligtvis tillämpar de inte regeln som min kära fd producent christoffer levde för - ge bara boel godis om hon sätter tagningen… Jag tror christoffer hade en idé om positiv betingning. Men vet ni hur svårt det är att fokusera på vad man ska säga om nån dinglar med en godispåse framför dej?

Jag måste skaffa denna serie. Och min kärlek till Simon Pegg bara fortsätter. Har han nån fanclub???

Nu är väskan packad. Lämnar Stockholm för Leipzigs spelmässa. Min stora sorg är att det mest är jobb och att jag inte kommer få tjuvglutta speciellt mycket på alla nya spel utan bara tråna på avstånd. Men skoj är det i vilket fall. Och bara det att jag ska få ett ansikte på en hel del människor som jag bara skypar eller mejlar dagarna i ända. Hoppas de funkar IRL och inte bara i digital form?

Jag har varit ute och svirat lite. Väldigt lugnt, eftersom  jag ska jobba imorrn. Men fy fasiken vad trevligt det var. Även om diskussionerna rätt mycket faller in under kategorin nörd. Först jobbsnack (vuxenpoäng där!) men sen gled det över till en intensiv diskussion om smileys vara eller inte vara och vilka man använder på msn och skype och huruvida de representerar ens personlighet och om man får säga elaka saker bara man har en smiley efteråt?

Sen pratades det om Neil Gaimans Sandman som en vän plötsligt “äger” - har förvarar det åt en annan vän som ska lämna Sverige för Långtbortistan (närmare bestämt på låtsas landet Dubai). Jag skäms för att jag inte har läst hela Sandman-serien och inte äger den. Varenda gång jag är inne i en seriebutik fingrar jag på delarna, lämnar svettiga fingeravtryck och ångrar mej för att jag inte köpt den.

Sen pratade vi om mina gamla hjältar Sonic Youth, om retrobandet Acid House Kings som bara låter retro och egentligen är rätt nya och fina och det hela urartade i att vi diskuterade vilket soundtrack som hör till spel av typen Space shooters och kom fram till att Bladerunner-soundtracket av Vangelis slår alla andra på fingrarna.

Sen blev jag skönt dåsig pga min sömnbrist och nu ska jag krypa till kojs!

Jag har drömt mardrömmar. Vaknade fyra på morgonen och kunde inte somna om. Mardrömmar om mörk kall rymd, om hotfulla slagskepp som sakta saglar fram och en dyster framtid. Jag försöker hålla siktet på en ljusnande framtid. I spelen segrar sällan ondskan och mörkrets skaror.

Å andra sidan är jag uppslukad av boken Clash of Kings där alla man älskar verkar förvinna in i skuggor, hållas tillfångatagna eller gå en plågsam död till mötes. Det är så väldig att man darrar och ögonen spärras upp mer och mer för varje sida. Det hjälper kanske inte heller nattsömnen.

Ibland önskar jag att jag var en sån som kunde frossa i romantiska komedier eller faktiskt uppskattade en Marian Keyes bok. Fast det är mest i stunder när jag är väldigt väldigt trött…

Jag kan inte sluta skratta. Allvarligt. Charlie är min idol.

 Jag vaknade med The Ramones Blitzkreig Bop i huvudet idag. Det har legat och skvalpat i mitt huvud ända den jag spelade Rock Band. Så den här dagen går i revoltens tecken